Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
ulminsyran, som motsvaras af det i alkalier olösliga ulminet. Genom
upptagande af syre öfvergår enligt Mulder ulminsyran till huminsyra,
som i sin ordning genom fortsatt oxidation öfvergår först till källsyra
och slutligen till källsatssyra.
Nästan samtidigt, 1841 och 1842, påvisade Hermann, att ett stort
antal humuskroppar, dels kväfvefria, dels kväfvehaltiga, kunna uppträda
jämte hvarandra. Han uppställde äfven ett system för deras åtskiljande,
men införde samtidigt en viss förvirring i nomenklaturen, därigenom att
han gaf nya benämningar åt substanser, som enligt hans förmenande
voro identiska med de tidigare auktorernas. Berzelii huminsyra kallar
han sålunda för torfsyra, kall satssyran för oxikrensyra, Mulders
ulmin-syra blir anitrohumussyra o. s. v.
Gentemot Hermanns starkt specialiserade riktning företrädde
sedermera (1871) Detmer den motsatta ytterligheten, i det han förfäktade, att
det endast finnes en enda i alkalier olöslig och därur medelst syror fällbar
humussyra (= huminsyra), hvilken oberoende af ursprunget är
sammansatt enligt formeln C60H54027. Kväfvehalten i humussyrorna är således
enligt Detmer endast att uppfatta som en förorening. Till en helt
afvikande uppfattning kom Eggertz (1888), som icke blott ansåg kväfvet
för en integrerande beståndsdel i humussyremolekylen, utan såsom sådana
äfven betraktade svafvel, järn, fosforsyra och öfriga mineralbeståndsdelar,
hvilket uppenbarligen förutsätter en ytterst komplicerad byggnad hos
atomkomplexen.
Ytterligare undersökningar af Sestini, Frilh, Conrad och Guthzeit,
Hoppe-Seyler, Berthelat och André, Eichhorn, Fletcher, Hess, Sostegni
m. fl. banade direkt eller indirekt alltmera vägen för den uppfattningen,
att de s. k. humussyrorna i själfva verket icke äro annat än konstgjorda
laboratorieprodukter, hvilkas sammansättning är i hög grad beroende på
en mångfald tillfälliga yttre faktorer, såsom arten af de vid
framställningen använda alkalierna eller syrorna, dessas koncentration,
temperaturen och tiden för deras inverkan o. s. v. De kemiska formler, i hvilka
man velat inpassa humussyrornas sammansättning, äro därför af föga
värde, likasom bemödandet att framställa en »ren» humussyra och
fastställa dess kemiska konstitution sannolikt alltid kommer att blifva
fruktlöst. Flertalet af de undersökta humussyrorna äro säkerligen intet annat
än sönderdelningsprodukter af organiserade ämnen ur växt- eller djurriket,
uppblandade med verkliga kemiska individer af mera obeständig art,
såsom pentosaner, fett, vax, hemicellulosa, amidoföreningar, hartser o. d.
Syrekaraktären kan vara att tillskrifva närvaron af olika organiska syror,
såsom hartssyror, myrsyra, propionsyra, smörsyra m. fl. Men hvad man
vanligen benämner humussyra — d. v. s. fällningsprodakten af alkaliska
jordextrakt med en mineralsyra — existerar alldeles icke uti jorden i
denna form utan antar först genom alkalits inverkan de egenskaper, af
hvilka man slutit till dess syrenatur.
Med de s. k. artificiella humussyrorna, hvilka uppstå vid inverkan
af syror eller alkalier på kolhydrat och ägghviteämnen, är förhållandet
likartadt. Äfven här växlar den kemiska sammansättningen i hög grad
alltefter de olika försöks villkor, under hvilka framställningen ägt ruin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
