Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
ombildas till den farliga krotonoljsyran. Pilgiftet, kurare, är däremot
nästan oskadligt, när det upptages genom matsmältningskanalen, hvaremot
det, insprutadt under huden, redan i mycket små doser hastigt förlamar
nervsystemet. Om destilleradt vatten insprutas direkt i blodkärlen, kan
det verka som ett lifsfarligt gift genom att lösa de röda blodkropparna,
hvarigenom allvarsamma förändringar framkallas i tarmar, lefver och
njurar. En ringa mängd kalisalt infördt i blodet kan medföra döden,
ehuru kalisalter höra till alla organismers nödvändiga näringsämnen. I
allmänhet taladt visar sig giftigheten däri, att vissa ämnen verka
rubbande eller förstörande på de lefvande cellerna, vare sig i kraft af
kemiska reaktioner eller genom förändringar i den lefvande substansens
fysiska tillstånd.
Giftiga ämnens förekomst och alstring. Det finns knappt något
grundämne, som icke antingen i fritt tillstånd eller i någon förening
kan vara giftigt. Oorganiska gifter äro därför långtifrån sällsynta i
naturen men framställas också med konst, dels afsiktligt dels såsom
affalls-produkter. Af metalloiderna äro isynnerhet fosfor, arsenik samt en del
fluor, kol- och kväfveföreningar starkt giftiga, och sådana grundämnen som
klor och brom och starka syror (saltsyra, svafvel- och saltpetersyra)
åstadkomma också mycket kraftiga verkningar. De tunga metallerna, särskildt
Hg, äro mycket giftiga, äfvensom bariumföreningar. Liksom
mineralsyrorna verka alkalihydraten förstörande på de lefvande väfnaderna.
Mest utbredda i naturen äro dock de organiska gifterna, hvilka
alstras af både växter och djur. Af giftalstrande djur må nämnes ormar,
paddor, fiskar, insekter, spindlar, tusenfotingar m. fl., äfven näbbdjuret,
(ornithoryncus paradoxus) har en giftkörtel på bakbenen, sannolikt
såsom försvarsmedel. Giftiga föreningar alstras också under
ämnesomsättningen i själfva den djuriska organismen. Ett kraftigt gift, som
kallas adrenalin, alstras i däggdjurens binjurar, och om gallans syror
insprutas i blodet, kunna de föranleda farlig förgiftning. Äfven en
själf-förgiftning inträder i den djuriska organismen, då giftiga produkter af
ämnesomsättningen icke nog hastigt utskiljas, i synnerhet under
sjukdomstillstånd, då ämnesomsättningen ej förlöper normalt, jå man har ansett
att alla organismer alstra ämnen, som äro giftiga för den själfva.
De för djuren farligaste gifterna komma dock från växtriket, som
alstrar ett utomordentligt stort antal gifter; äfven många svampar och
bakterier äro giftiga. Medan djurgifternas kemiska beskaffenhet till större
delen är okänd, har man något bättre kunskap om växtgifterna; en hel
mängd alkaloider, såsom morfin, nikotin, koniin, atropin, kinin, stryknin
äro till sin struktur kända, likaså glykosider såsom solanin, digitalin,
eteriska oljor och kamfertarter, jäsningsprodukter såsom olika slags
alkoholer och fettsyror, vidare ptomainer eller likgifter, som till stor del äro
aminer, och deras derivater. Ifrån kännedomen om ett ämnes
strukturformel är det vanligen ej så långt till dess syntetiska framställning,
hvilken också lyckats med många växtgifter, men ännu finnas dock
åtskilliga, hvars sammansättning man ej känner, såsom bl. a. ricin ur
ricinus-växten, som till sina verkningar synes stå ormgifterna eller bak
teriegifterna nära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
