Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
jämte lecitiner en stor mängd kolhydrater, ammonium salt er och nitrater.
Den samverkan, som äger rum mellan olika mikroorganismer i jorden,
visar sig däri, att de, som dött, tjäna andra till näring, i det att icke
blott deras kolhydrater lämna de senare respiration smedel och det nödiga
kolet till deras byggnad, utan deras fosforföreningar lämna dem också
den till deras utveckling nödiga fosforn i lätt assimilerbar form.
Gly-cerinfosforsyran, som finnes i lecitinet, är ett utmärkt näringsmedel för
alla slags bakterier, och kolinet däri lämnar vid deras inverkan kolsyra,
metan och ammoniak. En del bakterier sönderdela medelst sina enzymer
de labila lecitinmolekylerna vid närvaro af lätt assimilerbara
kväfve-föreningar. De förbruka en del af lecitinets fosforsyra till uppbyggande
af nya lefvande bakterieceiler och sätta den andra delen i frihet,
hvilken åter tjänar andra bakterier till oundgängligt näringsämne vid
deras utveckling. De stora nukleinsyremolekylerna sönderdelas af
bakterierna blott då, när icke tillräckliga mängder lämplig kolhaltig föda
och, för vissa bakteriearter, nog passande kväfvenäring finnes till hands.
För att få den nödiga fosforn till nya bakteriecellers uppbyggande
afskilja bakterierna enzymer, som vid närvaro af syre hydrolysera
nuklein-syran och sedan spalta hela molekylen ända i dess minsta delar. Vid
denna process öfverföres fosforsyran till löslig form och står då till för
fogande vid uppbyggande af nya lefvande celler.
Gå vi nu öfver till de processer i naturen, hvarigenom den olösliga
fosforsyran öfverföres till löslig medelst mikroorganismer, så skola vi
finna följande. Mineralkornen vittra genom inverkan af fukt och
kolsyra, d. v. s. de börja lösa sig på ytan och detta fortsattes inåt,
hvarefter inträda hydrolytiska processer, och det är egentligen på hydrolys
och ej på kolsyrans inverkan som silikatens vittring beror. Så
småningom vittra bergarterna på detta sätt och lämna därigenom
oorganiska näringsämnen för de första pioniärerna inoii växtvärlden. Dessa
utgöras af åtskilliga bakterier och luftalger, som sätta sig fast på de
vittrade stenarna, blott det finnes tillräcklig fuktighet. På kala klippan
bildas småningom ett litet lager af humu^. De gröna eller blågröna
algerna lefva i symbios med bakterier, hvilka i den vissnade algfloran
finna tillräckligt energirnaterial för tillväxt och ämnesomsättning.
Markens anrikning med kol ombesörjes först af algerna, som fixera kolsyran.
Algkolonier med sina bakterier sätta sig fast på enstaka punkter och
korrodera stenen vidare sarnt assimilera de nödiga näringsämnena, i
synnerhet fosfatjoner. I det vittrade lagret utvecklas många gröna eller
blågröna alger med sina bakterier på bekostnad af luftens kväfve, och
lagret anrikas sålunda med kväfvehaltiga organiska föreningar. Ju mera
kväfve som fixeras dess mera förökas algerna och ofta afsätta sig också
lafvar, hvilka tillsammans med algerna, lämna ett godt näringsmedium
för bakterier. När lafvarna dö, tilltager mängden af cellulosa och
liknande ämnen betydligt och lämnar ett ansenligt energimaterial för
utvecklingen af bakterier, som assimilera luftkväfve. Detta förhållande
spelar en stor roll i naturens hushållning, ty vid cellulosans
sönderdelning bildas fettsyror, som å sin sida frigöra fosfatjonen.
Sedan nu genom alger och lafvar ett litet lager af fruktbar humus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
