Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om sönderdelningsprocesser i naturen.
Ref, af Å. G. E.
Ofvanstående är titeln på ett föredrag, som prof. Engler höll vid
naturforskarmötet i Karlsruhe i september 1911, och hvilket innehåller
mycket af stort intresee.
Liksom energi och materia i världsrnekanismen beskrifva ett
oupphörligt kretslopp af nydaning och upplösning, i det att de omväxlande
förenas till solar och därefter i finfördeladt tillstånd åter stråla ut i
universum o. s. v. i ständig kretsgång, gå bildar också det organiska
lifvet på jorden ett liknande kretslopp. Detta skiljer sig dock från
världsmekanismen däri, att blott en liten del af materien deltager däri
samt att den för nydaning behöfliga energien erhålles från solen. I den
lefvande naturens organiska beståndsdel intager kolet en särskild
ställning, och kring detsamma gruppera sig de öfriga elementen såsom väter
syre, kväfve m. fl. På kolatomernas underbara förmåga att förena sig
med andra atomer och sinsemellan till tusentals föreningar af de mest
olika slag beror den lefvande organiska substansens märkvärdiga
gestaltning, och den är anledningen till att kolet, under de på vår planet för
dess ingripande särdeles gynsamma förhållandena, intager första rummet
bland elementen. Från luftens kolsyra kommer det in i växterna och
bildar där, under upptagande af kemisk energi från solen, stärkelse,
cellulosa, socker, ägghvita o. a. växtämnen, hvarför växterna kunna anses
såsom ackumulatorer för magasinerad organisk substans, laddad med
magasinerad solenergi.
Efter en viss tid börja enskilda delar att vissna eller dö bort, och
slutligen hemfaller det hela åt upplösningen, hvilken kan försiggå på
tre olika sätt. Den allra största delen undergår förmultning eller
förruttnelse, hvarvid såsom slutprodukter bildas kolsyra och vatten eller
själfva utgångsmaterialen. Förruttnelsen är en genom luftens syre
betingad, långsam förbränning, hvarvid den organiska substansen alstrar
lika mycket värme som vid antändning och förbränning med låga,
ehuru denna värmeutveckling i allmänhet ej kan direkt iakttagas.
Antager man nu, att jordens hela växtvärld årligen frambringar omkring
32 milliarder ton i torr organisk substans, så skulle dennas förmultning
alstra en värmemängd lika med den, som erhålles genom 18 milliarder
ton stenkols förbränning, hvilket utgör 17 ggr så mycket som
årsbryt-ningeii i Europa och Nordamerika tillsammans. Den härigenom bildade
kolsyran, omkring 48 milliarder ton, motsvarar ungefär 1/50 af hela
atmosfärens kolsyra, hvilken dock ej därigenom undergår någon
förändring till sin mängd, såsom erfarenheten från alla delar af jorden lär.
Den kolsyra, som bindes genom växtlifvet, frigöres åter dels genom
växternas förmultning dels genom djurens lifsprocess.
Denna djurens lifsprocess betecknar det andra sättet för upplösning
af växtsubstansen, ty såsom föda åt djuren undergå växterna i djurr
kroppen en långsam förbränning till kolsyra och vatten tack vare luftens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
