Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135r
Först år 1892 framställde Wilson karbid för tekniskt ändamål
far samtidigt som Moissan i Paris gjorde sina epokgörande
undersökningar öfver karbiderna och deras egenskaper. Härmed kunde
karbidindustrien räkna sin början. Emellertid visade det sig vara förenligt med
störa tekniska svårigheter att framställa karbid uti stor skala och till
skäligt pris, och det fordrades ett tiotal af år, innan dessa svårigheter kunde
anses öfvervunna, och man kan till och med säga, att de elektriska
karbidugnarna först under de allra sista åren erhållit sin egentliga
fulländning. ;
Sedan karbiden således blifvit tillgänglig i större kvantiteter, försökte
man, som naturligt var, att för densamma finna användning för
framställning af andra kemiska produkter. Man sökte bland annat att genom
att leda en ström af kväfve öfver karbid förmå densamma att absorbera
kväfvet och bilda cyanföreningar. Dessa arbeten bedref vos till en början
uti Frankfurt vid Gold-und Silberscheideanstalt på deras stora försöks! ar
boratorium. Man försökte med bariumkarbid och erhöll väsentliga
kvantiteter cyanider, ehuru ej på långt när den teoretiska mängden, man
försökte med kalciumkarbid men fick ej någon cyanid. Under den tid
dessa försök pågingo (1897 — 1898) leddes karbidtillverkningen vid
Gold-und Silberscheideanstalt i Frankfurt am Main af min son Birger Carlson,
numera disponent vid Månsbo.
Kort tid därefter återvände disponenten Birger Carlson till Sverige
och antogs sorn Öfveringeniör vid Månsbo, där han bland annat förestod
karbidtillverkningen.
När emellertid Deutsche Gold- und Silberscheideanstalt fann, att den
af kalciumkarbiden ej kunde direkt erhålla cyanider, upphörde dess
intresse för de gjorda försöken, men doktor Frank och doktor Caro
fortsatte arbetet.
Den vid kväfvets ledande öfver kalciumkarbid erhållna produkten
undersöktes noggrannare, och man fann, att densamma var
kalciumcyanamid eller såsom det i dagligt tal kallas, kalkkväfve.
Vid närmare undersökning af detta ämnes beskaffenhet fann man,
att detsamma uti jorden med hjälp af jordens fuktighet förvandlade sig
till urinämrie samt vidare till ammoniaksalter och slutligen till
salpeter-syrade salter och därför utgjorde ett ypperligt gödningsämne, genom hvars
tillverkande i större skala, Europa skulle blifva oberoende af
chilesalpetern.
Ingående undersökningar uti denna riktning verkställdes af disponenten
Birger Carlson med biträde af kemisten. Gelhaar vid Månsbo.
Frank och Caro hade emellertid erhållit finansiellt stöd hos Siemens
& Halske och Deutsche Bank och bildade tillsammans med denna senare
firma Cyanidgesellschaft uti Berlin för att exploatera uppfinningen och
uttogo patent på tillverkning af kalkkväfve uti flera länder. Detta
patent, som aldrig erhölls i Sverige, löper i Tyskland från den 16/6 1898 och
är därför förfallet under loppet af nästa år. Tre år senare begärde
Cyanidgesellschaft patent å uteslutande rätt att använda kalkrkväfve som
gödningsämne. Patentet har ej beviljats i Sverige, Finland, Danmark
och Österrike-Ungern, hvaremot för de flesta öfriga europeiska länderna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
