Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
Bloxam, som vid sina första försök använde ett vanligt U-rör, fann
snart fördelen af att skilja anod- och katodrummet genom en porös
diafragma af pergamentpapper. Alla senare analytici, som arbetat med
denna metod, hafva användt apparater med diafragma, utom Wolf samt
Mai och Burt, men materialet har växlat: Trotman, Sand och Bachford
samt Be/ti hafva begagnat pergamentpappersmembraner, Thorpe, Frenchs
och Itodenberg1 samt Thomson2 porösa lercylindrar. Båda materialen
hafva sina fördelar, men också sina olägenheter. Lercylindrarna äro
mera hållbara, men de aclsorbera lätt en del af den lösta
arsenikföreningen, och det har hittills ej lyckats att infoga dem i apparaten på fullt
tillfredsställande sätt, särskildt gäller detta om Thorpes apparat, hvars
konstruktion omöjliggör kvantitativ reduktion af arseniklösningen. Af
alla hittills föreslagna apparater torde Be/tis vara den bästa, ehuru ej
heller denna motsvarar alla anspråk.
Sedan fabrikör Rudolph Grave på förfs uppmaning efter åtskilliga
svårigheter lyckats lösa uppgiften att fullkomligt tätt och hållbart
insmälta skifvor af ett visst poröst material i glas, har det emellertid
blifvit möjligt att konstruera apparater, som fylla alla anspråk på
stabilitet och Jätthandterlighet, och i hvilka katod- och anodvätskans
blandning genom diffusion är praktiskt taget utesluten. Dessa apparater,
som nedan afbildas och beskrifvas, karaktäriseras däraf, att diafragman
utgöres af en i glaset fastsmält porös skifva af omkr. 15 mm. diameter
och 1 mm. tjocklek. Den enda invändning, som skulle kunna göras
mot dem, är, att motståndet är relativt stort (de fordra vid 3 amp. c:a
20 voit); men då man — såsom i regel torde vara fallet — ansluter
apparaterna till ett belysningsnät med 110—120 volts spänning, är det
stora motståndet i själfva verket snarare en fördel än motsatsen.
Den viktigaste punkten vid konstruktion af apparater för ifrågavarande
ändamål är emellertid valet af katodmaterial. Under det att man i
början använde platinakatod (Bloxam, Wolff, Thorpe m. fl.), har man
senare funnit, att bly är ett vida lämpligare material {Sand och
Backford, Mai och Burt, Befti m. fi.). Trotman använder visserligen
platinakatod, men då han rekommenderar tillsats af zinksulfat till
elektrolyten, arbetar han i själfva verket med zinkkatod (äfven Thomson bar
förordat zink som katodmaterial). Jämförande undersökningar öfver olika
metallers användbarhet för ändamålet hafva utförts af Sand och
Bachford (1. c), Chapman och Law3 samt Thomson4". Utrymmet tillåter ej
en utförlig redogörelse för dessa undersökningars resultat, det får vara
nog att framhålla, att medan Chapman och Law anse, att katod
metallens öfverspänning är bestämmande för dess förmåga att reducera den
lösta arseniken till arsenikväte, menar Thomson, att denna förmåga är
individuell och oberoende af öfverspänningen. Sand och Bachford
(liksom för öfrigt äfven BarJcins) intaga en förmedlande ställning, i det att
de anse, att förmågan att reducera arseniksyra till syrlighet väsentligen
1 Arch. der Pharmacie, 243, 348 (1905).
2 Chem. News 99, 157 (1909).
3 The Analyst 31, 3 (1906); Chem. Centralbl. 1906, I, 784.
4 Chem. News 99, 157 (1909).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
