Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
finnarna gemensamt det dåvarande tyska statsförbundet, hvars militära
myndigheter ställde sig mycket sympatiska till saken. Detta nya
sprängämnes tillkomst väckte oerhördt uppseende i hela den civiliserade världen,
och inte endast fackmänniskor utan också dagspressen och lekmän kommo
i rörelse för denna sak. Som ett bevis på det stora intresset under
denna tid för bomullskrutet må anföras följande uttalande i en tidning:
> Sechs Wochen lang ahtmeten die Blätter nur Schiesswolle, und die
Verbrauch an Salpetersäure war colossal.» Emellertid kom reaktionen
efter den första hänförelsen snart nog. Man hade nämligen för det
första hoppats att kunna använda det nya ämnet som .drifmedel i vapen
och för det andra, att det skulle visa sig vara stabilt, men när nu dessa
bägge saker slogo slint, svalnade ifvern så godt som öfverallt rätt fort.
Som drifmedel i skjutvapen visade det sig vara allför brisant, och tron
på dess stabilitet sjönk också enormt efter ett par explosionsolyckor
åren 1847 och 48, hvilka ej kunde förklaras på annat sätt, än att de
berodde på själfsönderdelning.
Det enda land, hvarest man efter dessa olyckor höll försöken i gång,
var Österrike och där under ledning af den på detta område så förtjänte
Baron v. Lenk. Man kom efter en del års arbete till relativt goda
resultat, och det såg ut, som om bomullskrutet genom de goda
erfarenheter, man haft 4är, skulle så småningom kunna förbättra sitt dåliga
rykte, då helt plötsligt explosioner inträffade, som föranledde den
österrikiska regeringen att fullkomligt nedlägga försöken. Vid denna tid
hade v. Lenk begifvit sig till England, hvarest han fått patent på sin
metod, som bestod i rensning af bomullen före och tvättning efter
niti-eringen. Efter denna metod anlades en fabrik i Stowmarket. Kort
därefter började den engelska regeringens kemist Abel att sysselsätta sig
med frågan och kom snart till det resultatet, att faran vid bomullens
förvaring berodde på den t. o. m. efter v. Lenks metod ofullkomliga
tvättningen. Han patenterade därför en annan metod, som bestod i en
ytterst noggrann tvättning och hvars hufvudmoment var nitrobomullens
finfördelning i holländare. Det ligger i själfva bomullsfiberns byggnad,
att mer eller mindre af nitrersyran inträngt i densamma samt att där
likaväl som å fiberns utsida bildas ostabila föreningar af oxy- och hy
dro-cellulosa m. m., hvaraf enligt nyare uppfattning nitroprodukter af dessa
senare äro mest predestinerade till själfsönderdelning. Genom
finfördelningen i holländare åstadkom Abel, att äfven dessa produkter inne i
fibern aflägsnades tämligen grundligt, och erhölls sålunda en stabil vara.
När Abels assistent, Brown, sedermera år 1874 påvisade, att man kunde
bringa bomullskrut med ända till 35 % vatten till explosion med
tillhjälp af en liten kvantitet torrt och man således endast behöfde förvara
en ringa del af sprängämnet i torrt tillstånd, hvarigenom faran för sj
älf-sönderdelning ytterligare minskades, antogs bomullskrutet som militärt
sprängämne i de flesta stater.
Hvad beträffar den nuvarande metoden att framställa nitrobomull för
sprängladdningar, d. v. s. en vara med en N-halt af 13,1—13,4 %,
varierar den vid de olika fabrikerna högst betydligt, men jag gör ändå
ett försök att ge en schematisk framställning af densamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
