Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
tionell mot det elektrolytiska lösningstrycket) och c — metall jonernas
koncentration i lösningen. För vanlig temperatur (+ 18°) blir formeln
0,0677 . C
e = log —.
n c
Således inser man ock att elektromotoriska kraften gentemot en
lösning af en viss koncentration lämpligen kan uppställas som mått på
metallens frändskap. Hvilken koncentration som väljes som
utgångsut-punkt för ett relativt måttsystem är i och för sig likgiltigt. Lämpligt
synes vara att utgå från den spänning, som metallen visar gentemot en
lösning hållande l gram j ön pr liter af metallens joner. För denna
spaning har införts beteckningen elektrolytisk potential eller
normalpotential, hvilken storhet således blifver måttet på metallens frändskap.
Ett annat mått, som ligger nära till hands att tänka på, är det
elektrolytiska lösningstrycket själft, men den grafiska framställningen af
frändskapens variation blifver då mycket otydlig, emedan värderna på
det elektrolytiska lösningstrycket variera inom utomordentligt vida
gränser. Man kunde dock tänka på att tabellera en lämplig rot ur P, yP.
Tack vare de arbeten, som utförts af Nernst och hans efterföljare, är
det ju visadt att de elektrolytiska potentialerna reglera alla reaktioner,
i hvilka metaller deltaga, d. v. s. om man känner de elektrolytiska
potentialerna så kan man förutberäkna de kemiska omsättningar, hvari
metaller taga del. Jag vill blott erinra orn några bekanta exempel. Man
kan förutsäga under hvilken betingelse en metall utvecklar väte ur en
lösning, nämligen om den elektromotoriska kraft, hvarmed metallen
sträfvar att gå i lösning, förmår öfvervinna den motspänning, som vätet
åstadkommer1, man kan beräkna hastigheten af vätgasutvecklingen, d.
v. s. metallens upplösningshastighet, man kan öfverblicka förloppet vid
järnets röstning och liknande processer. Man kan förutsäga, om och
under hvilka omständigheter en metall utfäller en annan2 och hur
fullständig utfällningen i ett gifvet fall blifver. Man kan förutse att koppar,
om det står i beröring med en lösning, där kopparjonkoncentrationen är
tillräckligt låg, skall utfälla zink ur en zinksaltlösning — ett fall som
äfven experimentellt förverkligats.
Äfven till metalloider kan detta betraktelsesätt utsträckas. Visserligen
kan man icke undersöka elektroder af rena metalloider, då ju dessa äro
oledande, men tack vare t. ex. platinans förmåga att absorbera gaser, kan
man dock erhålla elektroder so ni kunna afgifva eller upptaga halogen-,
syre-och andra metalloidjoner. Om man med hjälp af sådana elektroder
söker mäta de elektrolytiska potentialerna för metalloiderna, d. v. s. för
de element, som utsända anioner, så erhåller man naturligtvis värden
som principiellt sedt icke direkt kunna jämföras med potentialerna vid
1 Vilkoret blir således: ’ 0<< jOg \ -> 0,0577 log H + s, där s = den öfver-
n ~ cw ’ "c
H
spänning, som erfordras för ett utfälla väte på andra metaller än platina.
2 Nämligen om, vid vanliff temperatur: • ’ ’ ’ log * "> -’– •- log 2.
n1 GI n., c2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
