Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af rena metaller bestående elektroder, utan som skilja sig från dessa
med en viss, icke närmare känd kvantitet. Om man emellertid tager i
betraktande att potentialen för zink och för ett någorlunda koncentreradt
zinkamalgam är nästan lika, så synes det dock möjligt att felet är litet
— för såvidt ingen afsevärd öfverspänning föreligger, hvilket just är fallet
vid platina — och kan felet måhända äfven antagas någorlunda
konstant för olika metalloider. Är detta fallet, så blifva de med hjälp af
platinaelektroder uppmätta potentialerna för metalloiderna sins emellan
jämförbara. I hvarje fall visar nedanstående grafiska framställning att
osäkerheten rörande värdet af de på sådant sätt uppmätta
metalloidelektroderna icke förhindrar att äfven för metalloiderna en påfallande
lagbundenhet framträder.
Den praktiska användbarheten af ifrågavarande potentialer äfven för
beräkning af metalloidernas omsättningar är bekant. Så kan man på
sådant sätt uträkna huru långt klor förmår utfälla brom ur en
bromidlösning nämligen till dess att den spänning, som erfordras för att urladda
bromjoner, på grund af deras minskade koncentration ökats till det
spänningsbelopp, hvarmed klor sträfvar att utsända klorjoner. Man kan
förutberäkna att fluor och klor, men icke brom och jod, förmå sönderdela
flytande vatten under utveckling af syrgas o. s. v.
Äfven för väte gäller detsamma som för metalloiderna: om man känner
de olika elektrolytiska potentialer (öfverspänningar), som väte, absorberadt
i olika metaller, visar, så kan man t. ex. förutsäga hvilken katod, som
bäst passer för elektrolytisk reduktion af någon viss organisk förening
o. s. v. Med ett ord alltså: tack vare Nernsts teori har man i
hufvudsak eller i princip löst problemet att förutberäkna samtliga kemiska
omsättningar, hvari element deltaga. Möjligheten att förutberäkna
omsättningar mellan kemiska föreningar är som bekant gifven genom den
elektrolytiska dissaciationsteorien, kombinerad med kännedom om ämnens
löslighet och flyktighet.
Det synes sålunda vara af intresse att i ett koordinatsystem där
atomvikterna — eller numer hällre elementens ordningstal — utgöra
abskissorna, som ordinator införa de elektrolytiska potentialerna, för att sålunda
erhålla en bild af huru elementens affinitet ändras med atomvikten, resp.
ordningstalet.
Den första, omsorgsfulla sammanställningen af de elektrolytiska
potentialerna härrör som bekant från Wilsmore[1]: vidare har utgifvits en mycket
värdefull monografi öfver samma ämne af Abegg, Auerbach och Luther[2],
hvilket arbete jag i det följande för korthetens skull betecknar som
»monografien». Förutom de ur de nu nämnda arbetena angifna värderna
har jag användt följande, som icke finnas upptagna i ofvannämnda
publikationer, nämligen elektrolytiska potentialerna för Li, Na och Ka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
