Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. Den 15 mars 1918 - Kolloiderna i tekniken. Af Sven Odén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
stem, där ytan uppgår till flera kvm. pr gram substans spelar den under
namn af adsorption en stor roll. Det för adsorptionen mest
karakteristiska är, att ur utspädda lösningar relativt mer af det lösta adsorberas
än ur mera koncentrerade.1
Adsorptionsfenomenen spela en stor roll för många kemiska industrier.
Så har man ju, då det gäller affärgning och rening af sockerlutar,
organiska lösningar, affallslutar m. fl. begagnat sig af benkol, lim, oxblod
o. s. v. såsom adsorbens.
Huruvida färgningsprocessen är en ren adsorption eller en kemisk
reaktion, därom ha åsikterna varit n^cket delade. Såväl det ena som det
andra torde väl vara riktigt, och belysande är härvidlag W. M. Sayliss’
experiment. Genom att skaka kongoblått (den fria syran i kolloidalt
tillstånd) med kolloidal aluminiumoxid-gel fick han en
adsorptionskom-plex, som fortfarande var blå till färgen. Uppvärmdes densamma, slog
fårgen om i rödt under bildning af kongosyrans aluminiumsalt.
Att tillsatser af s. k. betmedel, färglacker o. s. v. tvifvelsutan afse
utfällandet af en kolloid, som i sin tur adsorberar färgämnet, torde vara
otvifvelaktigt.
Det klassiska och bäst studerade exemplet härpå ger oss den s. k.
Cassius sJca guldpurpurn, som erhålles, om guldklorid försattes med
tennklorur, och hvilken Zsigmondy 1898 uppvisade bestå af kolloidalt guld,
som adsorberats af kolloidal tennsyra. I detta fall är »så väl adsorbens
som adsorbendum kolloida, och detta torde vara fallet äfven vid många
färgningar, hvaremot vid andra färgämnena nog äro äkta lösta.
Färgämnena utgöra för öfrigt ett af de bästa exemplen på öfvergångsstadier
mellan äkta och kolloida lösningar, i det att dispersitetsgraden här aftar
med stigande koncentration och tillsatser af små mängder föroreningar.
Kolloidens stora adsorptionsförmåga har man äfven sökt betjäna sig
af i terapien vid behandling af vissa förgiftningar. Allbekanta exempel
härpå utgöra ju intagandet af ägghvita, kvittenslem, fälldt järnhydrat o. s. v.
för att hafva akuta förgiftningar. Man har äfven exempelvis vid
operativ behandling af peritonit sökt använda kolloidal kiselsyra i fysiologisk
koksaltlösning, som skölj vätska för att i möjligaste mån aflägsna genom
varbildningen uppkomna toxiner.
I detta sammanhang kan också erinras om användandet af kolloidalt
kvicksilfver mot syfilis, hviket dock knappast slagit så väl ut, emedan
kvicksilfret i detta fall alltför hastigt resorberas. Gråsalfva är däremot
mera grofdisperst kvicksilfver, hvilkets Hg endast långsamt upptas af
organismen.
Vända vi oss efter denna allmänna öfversikt — hvilken
nödvändigtvis blifvit ytterst knapphändig — till några speciella kolloider, hvilka
i/n
1 Adsorption följer tillnärmelsevis exponentialformeln x = ac ’ där x är den pr
gram adsorbens bundna mängden, c lösningens j ämn viktskoncentration och a och n
konstanter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
