Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. Den 15 mars 1918 - Kolloiderna i tekniken. Af Sven Odén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
Å. Intorkning, hvarigenom helt enkelt vattnet bortskaffas antingen
genom att en klubba doppas ned i Latex, hvarpå densamma
kringvrides i röken från en eld, eller genom naturlig afdunstning på
marken (eller t. o. m. på människokroppen).
B. Agglutinationen (V. Henri), hvilken är reversibel och framkallas genom
tillsats af salter till den fortfarande alkaliska kautschuk-lösningen.
C. Koagulationen (i egentlig mening enl. Henri), hvilken är irreversibel
och åstadkommes af salter i sur lösning, ättiksyra, alkohol, aceton
o. s. v.
D. Centrifugering, hvarvid kautschukdropparna flyta upp på ytan och
liksom grädde kunna skummas af. Huruvida någon »separator» blifvit
konstruerad speciellt för kautschukmjölk, har jäg mig icke bekant.
Slutligen kan omänmnas den s. k. Jcoalisationen (Weber), hvilken ej
är en koagulationsprocess utan består i förtunning med vatten, hvarvid
globulinerna utfällas, hvarpå följer intensiv utskakning med benzol eller
andra kautschuklösande vätskor, hvaruti kolvätet öfvergår och hvilka
sedan afdunstas. I de fyra första metoderna utfällas ägghvitämnena
sam-tidigt med kolvätet, under det att koalisationsprocessen ger ett
ägghvite-fritt och tekniskt helt olika beskaffadt material.
Arten och detaljerna vid koagulationsprocessen medföra hos den utfällda
råkautschuken helt olika struktur och i tekniskt hänseende olika
egenskaper (kautschukens s. k. »nervighet»), så att den kolloidkemiska
bearbetningen af dessa problem är af stort industriellt intresse.
Tyskarna hade också vid krigsutbrottet en kolloidkemist, dr E. Fickendey
anställd vid sina plan tager i Östafrika.
Som bekant kan det stora uppsvinget inom kautschukindustrien
dateras från Goodyears upptäckt 1839, att kautschuken genom behandling
med svafvel vid högre temperatur * öfvergår i s. k. vulkaniserad
kautschuk, hvilken i hållbarhet och elasticitet vida öfverträffar råvaran och
äfven annorledes visar sig tekniskt värdefullare. Jämte denna s. k
varm-vulkanisation har man äfven den af Parker 1846 upptäckta »kalla
vul-kanisationen», hvilken består i kautschukens behandling med
svafvel-klorurlösningar (eventuellt med upplöst svafvel) vid rumstemperatur.
Det har stridts mycket därom, huruvida vulkanisationen är en
ad-sorptionsprocess eller ej. Som det sannolika torde vara, att
vulkanisationen består i en anlagring af två svafvelatomer till kautschukringens
dubbelringap, så att föreningen C10H16S2 bildas:
CH8—C—CH2—CH2—CH
s<i >s
CH—CH2—CH2—C—CH3
Därjämte adsorbera såväl denna förening som ägghvitämnena och andra
kautschukens »följekroppar» en del, således »adsorbtivt bundet svafvel»,
hvilket ånyo kan extraheras, under det att de två anlagrade
svafvelato-merna icke i äro reversibelt bundna.
Angåendej det s. k. hårdgummit eller eboniten, som erhålles genom in-
1 Varmvulkanisationen utföres vanligen genom valsning under tillsats af
erforderlig svafve^mängd, c:a 3%, mellan inifrån upphettade metall valsar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
