Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. Den 15 mars 1918 - Om begreppet grundämne. Af Eva Ramstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
Om begreppet grundämne.1
Af Eva Ramstedt.
För något tiotal år sedan tänkte man sig knappast, att den definition
på begreppet grundämne, som gällt alltsedan Boyles dagar, vidare skulle
komma att ställas under diskussion. Att detta emellertid nu blifvit
fallet, därom vittnar det stora antal afhandlingar behandlande detta
ämne, som på senare tiden sett dagen.2 Då frågan om grundämnenas
natur och egenskaper kan sägas vara af den mest fundamentala
betydelse för all kemisk vetenskap, skall jag i det följande göra en kort
sammanställning af de nyaste forskningsresultaten på detta område.
Gent emot den äldsta uppfattningen af elementen som egenskaper,
hvilka voro tämligen löst bundna vid materien, häfdade Hoyle redan på
midten af 1600-talet, att det var i ämnena själfva och icke i deras
egenskaper, som man hade att söka materiens enkla arter. Grundämnen
voro sådana ämnen, som ej med några kända fysikaliska eller kemiska
metoder kunde uppdelas i enklare beståndsdelar. Äfven Demokrits lära
om atomerna såsom materiens minsta delar upptogs af Boyle, ehuru
den fick sin fullständiga utformning först af Dalton, som framhöll, att
olika grundämnens atomer äro olika, men att alla atomer, som tillhöra
ett och samma grundämne, äro identiska såväl i vikt som i öfriga
egenskaper. Antalet grundämnen blef härigenom detsamma som antalet
olika atomer. Kemiens fortsatta utveckling ledde också till den
erfarenhets-satsen, att ämnen, som identiskt öfverensstämma i några egenskaper,
göra det äfven i alla de öfriga.
På dessa betraktelsesätt liksom på lagen om elementens oförstörbarhet
har emellertid upptäckten af de radioaktiva ämnena och utforskandet
af deras egenskaper verkat revolutionerande och tvingat oss att i många
fall omlägga vår uppfattning om grundämnenas natur.
Redan i sina tidigaste arbeten i slutet på 1800- och början af
1900-talet framhöllo makarna Curie, att de radioaktiva ämnenas förmåga att
spontant utsända strålar var en egenskap, som tillkom deras atomer och
som, ej på något sätt kunde skiljas från dessa. För att förklara de
kolossala energimängder, som utan någon utifrån kommande
energitillförsel på detta sätt afgåfvos, uppställde som bekant Rutherford och
Soddy år 1902 hypotesen, att de radioaktiva ämnenas atomer voro
underkastade ett spontant sönderfall, en transformation, hvarvid de
öfvergingo till atomer af andra ämnen. Då alla senare undersökningar på
det mest glänsande sätt bekräftat detta djärfva antagande, har därigenom
lagen om atomernas oförstörbarhet blifvit omkullkastad. Någon rubb-
1 Föredrag i Kemistsamfundet den 24 jan. 1918.
2 Exempelvis må nämnas: F. Soddy, The Chemistry of the Radioelements I
(1911) och II (1914); K. Fajans, Physik. Zeitschr. 16, s. 456 (1915); Jahrb. d
Radioakt, u. Elektron. 14, s. 314 (1917); F. Paneth, Zeitschr. f. physik. Chem.
91, s. 171 (1916); O. Hönigschmid, Ber. d. D, chem. Ges. 39, s. 1835 (1916).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
