Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. Den 15 mars 1918 - Om begreppet grundämne. Af Eva Ramstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
ning i det Boyleska elementbegreppet behöfver därmed ej inträda, ty
ännu känna vi intet medel att åstadkomma en atomomvandling, ej ens
något, som i ringaste mån ändrar den hastighet, med hvilken ett
radioaktivt ämne sönderfaller. Denna påverkas nämligen hvarken af
upphettning ända upp till 1,500° eller af afkylning till temperaturen för
flytande helium, hvarken af höga tryck eller af kraftig bestrålning från ett
röntgemör, icke heller af elektriska urladdningar eller af starka
magnetiska fält. Och det märkligaste af allt är, att icke ens ett kraftigt
bombardemang af a-partriklar har någon som helst inverkan.
Emellertid finnes det ett område inom radioaktiviteten, som i allra
högsta grad berör vår uppfattning om grundämnena, och det är läran om
de kemiskt oskiljbara eller isotopa elementen. Innan jag öfvergår till
att tala om dem, vill jag ge en kort öfversikt öfver
De radioaktiva ämnena och deras egenskaper.
Enligt transformationsteorien representeras hvarje form af radioaktivitet,
hur kortvarig den än är, af ett radioaktivt grundämne, ett radioelement.
För närvarande känna vi ett 40-tal sådana element, hvilka som bekant
kunna inordnas i tre serier, uran-radiumserien, aktiniumserien och
torium-serien (se tab. l)1. Ur modersubstanserna uran, aktinium och torium
bildas de öfriga elementen genom successivt sönderfall. Vid ämnena C
inträder dessutom en dubbeltransformation.2 Hvart och ett af de i
serien ingående elementen sönderfaller med en för detta karakteristisk
hastighet, som i hög grad växlar från det ena ämnet till det andra, så
att halfveringstiden, d. v. s. den tid, på hvilken hälften af ett ämne
omvandlas, räknas t. ex. för uran och torium i milliarder år, för radium
är den 1,700 år, för polonium 136 och för radiurnemanation 4 dagar.
För en stor del ämnen uppgår den endast till några timmar, minuter
eller sekunder, jå till och med till bråkdelar af en sekund Sönderfallet
är åtföljdt af en strålning, bestående af antingen a-partiklar (positivt
laddade heliumatomer) eller /9-partiklar (elektroner)3, som utsändas med
för hvarje ämne karakteristisk hastighet.
Då det gällt att bestämma de radioaktiva ämnenas egenskaper, har
man stött på stora svårigheter, just därför att de flesta omvandlas så
hastigt, att de ej kunna isoleras i mätbara mängder. Utom uran, torium
och radium har detta endast lyckats med den gasformiga
radiumema-nationen, äfven kallad niton, hvars atom vikt, spektrum och öfriga
egenskaper ange, att den bör föras till ädelgaserna. De flesta af de öfriga
elementen kunna ej ens spektroskopiskt påvisas utan ge sig endast
tillkänna genom sin strålningsförmåga. Denna kan man emellertid uppmäta
1 Tabellen inflyter i följande häfte.
2 Möjligen härstammar aktinium från uran II, som genom grentransformation
ger uran Y, hvilket i sin tur bildar aktinium.
1 Endast för två ämnen, aktinium och mesotorium l har man ännu ej funnit
några strålar, ehuru antagligt är, att långsamma /5-partiklar utsändas. Då ett
ämne samtidigt utsänder a- och /9-strålar, har man skäl att antaga, att det är
sammansatt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
