Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. Den 14 juni 1918 - Sverige och tropikerna. Af Alf. Larson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
talet, då nöden dref oss in i protektionismen. Efter utredningarna om
hvad här i korthet och ofullständigt antydts, kommer prof. A. till
följande slutsats:
»Af det sagda torde framgå, att det Jcnappast är möjligt och under alla
omständigheter icke under normala förhållanden önskvärdt, att det s-venska’
folkets näringsbehof helt produceras i det egna landet. En sådan fruktan
för ett kommande krig får väl ett folk, som njutit af en mer än
hundraårig fred, ej hysa, att det vingklipper sin egen ekonomiska
utvecklingsmöjlighet, blott för att vara rustadt med själfproducerade lifsmedel, om
kriget en gång komme. Det vore själfmordet af fruktan för döden.»
Det måste tillstås att jag icke förstår denna tankegång. Om det under
normala förhållanden icke är önskvärdt att vi producera hela vårt
lits-medelsbehof, så är det ännu mindre möjligt att i abnorma tider göra
det, eftersom en omkastning af produktionen från ett mycket stort
underskott till full försörjning af eget land skulle taga många år, under
hvilka vi, af stängda från tillförsel såsom nu är fallet, skulle hunnit att
svälta ihjäl många gånger om. Likaledes är det icke bevisadt i prof.
A:s bok att, om vi rusta oss med själfproducerade lifsmedel, vi
därigenom skulle vingklippa vår ekonomiska utvecklingsmöjlighet.
Emellertid hade nog dessa åsikter, som prof. A. därtill sökt sprida
genom föredrag inför olika korporationer, fått vara i fred för mig, om
de icke ytterligare framhäfts i ett föredrag, vid Sveriges allmänna
exportförenings årsstämma 1917, sedan utgifvet i brochyrform, under titel:
»Sverige och lifsmedelsproduktionen i tropikerna», hvari samma åsikter
utvecklas, fastän i mera frän och utfordrande form än i »Vårt dagliga
bröd». Huru det skulle gå till att samtidigt »höja vårt jordbruk, öka
Hfsrnedelsproduktionen» och importera i stor skala kolhydrater, fett och
ägghviteämnen från tropikerna, förstår jag icke och klargöres ej heller
af prof. A. Erfarenheten torde redan ha visat att systemet: »att importera
näringsmedel i regel af råprodukter och exportera förädlade produkter af
skilda slag, såsom bland näringsämnena prima kött och smör», icke
blir ekonomiskt för oss, som ligga sämre till härför än England, Holland,
Frankrike m fl. länder. I Danmark, som praktiserat detta system i stor
skala och där industrien icke tagit större omfattning, gjordes före kriget
kraftiga invändningar mot detta system, som sades hafva ruinerat landet.
Vi hafva dessutom helt andra förutsättningar för ett rationellt
bedrifvande af animalisk produktion än Danmark, som saknar våra ofantliga
tillgångar på naturlig betesmark. Danmark förser sig dessutom själft
med brödsäd.
Prof. A. säger också att nu med »många högröstade stämmor ropas»
att vi böra »hålla tillbaka industrien på jordbrukets bekostnad»,
hvarmed han väl menar att hålla tillbaka industrien till jordbrukets fördel
eller att gynna jordbruket på industriens bekostnad. Det vore intressant
att veta hvem som »högröstadt» ropat på sådant. Hvad som i den
riktningen, om det så kan kallas, sagts har, så vidt jag kunnat följa
med diskussionen, varit att under nuvarande abnorma förhållanden, då
en del industrigrenar måst helt eller delvis upphöra med sin verksamhet,
försiktighet borde iakttagas med offentligt eller privat understöd åt inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
