Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. Den 16 juli 1918 - Sverige och tropikerna. Af Alf. Larson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
land och Öland. Först och främst borde vi odla hela vårt nuvarande
normala sockerbehof i form af både socker och sirap samt därutöfver
9—10 kg. råsocker pr person och år, så att hela socker konsumtionen i
likhet med hvad som är fallet i Danmark och de anglosachsiska länderna
komme upp i minst 40 kg. pr person och år af denna den billigaste
och mest gifvande odlingen i hela norra Europa. För att nå denna
konsumtion finge kanske sockeraccisen sänkas till samma belopp som
t. ex. i Danmark. Statskassan förlorade härigenom inkomster, men sådana
kunde tagas igen på annat sätt, som jag många gånger förut antydt
och här ej behöfver att upprepa. Råsockerbehofvet med nuvarande
befolkning (c:a 5,793,000 personer) skulle då blifva c:a 232,000 ton pr
år i stället för att det i år (af 1917—18 års tillverkning) blir blott c:a
128,000 ton. Vi skulle då för dessa 232,000 ton råsocker behöfva c:a
51,000 hektar betjord eller blott c:a 3 % af de 1,677,718 hektar åker,
som finnas i de sockerbetodlande provinserna i riket (Öland ej
medräknadt i arealen). Att detta utan olägenhet skulle kunna gå för sig
lärer väl ingen på allvar vilja bestrida. Vi behöfva således intet tropiskt
socker.
Prof. A. har emellertid en annan mening. Han vill att vi skola återgå
till sockerimport från tropikerna, en import, som vi efter många
årtiondens svårt och ihärdigt arbete till lycka for vårt land blifvit befriade
ifrån. Men han vill samtidigt bibehålla »vår egen sockerodling, som
haft och, låt vara i mindre mån, dock alltjämt har en utomordentlig
betydelse för vårt jordbruk inom de södra delarna af landet.» Att
sockerodlingen skulle »i mindre mån» nu än förr vara af vikt för jordbruket,
ar nog icke med verkligheten öfverensstämmande, såsom det af tab. 4
tydligt torde framgå. Den är tvärtom under nuvarande kristid af större
vikt än någonsin. På ett annat ställe i sina skrifter om tropikerna
säger emellertid prof. A. i motsats till det af honom nyss anförda om
sockerodlingens »utomordentliga betydelse» att »det icke är något stort
riksintresse att till hvarje pris» — något som ingen förutsatt eller yrkat
— »öka sockerarealen i landet till största rimligtvis möjliga». Det
»rimligtvis möjliga» står ju i uppenbar motsats till »till hvarje pris.»
Billigt socker böra vi eftersträfvad såsom jag många gånger framhållit
här i Samfundet, men icke, som prof. A. synes önska, genom sockertullens
(10,5 öre pr kg. raffinad eller 7,5 öre pr kg. råsocker) borttagande,
utan genom sänkning eller slopande af accisen (16 öre pr kg.).
Ersättning för minskade statsinkomster därigenom kan lätt ernås genom
behöfliga skyddstullar, medan borttagandet af sockertullen skulle orsaka
vår råsockerindustris undergång. Huru vi alltså med »bibehållande vår
egen sockerodling» skulle kunna »nationalekonomiskt och statsekonomiskt
ordna det så, att vi för vårt ökade sockerbehof också må kunna för
billigaste pris tillgodogöra oss tropikernas stora rikedomar på socker och
sirap», återstår för prof. A. att visa, liksom huru vi under de gångna
sista 4 åren skulle redt oss med socker utan egen produktion. När
U. S. A., som delvis ligger inom tropikerna och mycket lättare och
billigare än vi kan få rörsocker, för åren 1917—1918 ökat sin betsocker-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
