Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. Den 16 juli 1918 - Sverige och tropikerna. Af Alf. Larson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
Beträffande fisket finnas inga uppgifter för 1870, men att
afkastningen däraf stigit mycket framgår af att denna för femårsperioden
1906 — 1910 var 16,8 mill. kr. pr år och 35,3 mill. kr. 1915.
Genom att upphöra med den förlustbringande smörexporten och den
icke mycket eller intet gifvande fläskexporten blefve dessutom åker ledig
för brödsädsproduktion (se längre fram), hvilken ytterligare skulle kunna
ökas genom bättre beteskultur och täckdikning. Vi hafva därför såväl
jord som folk tillräckligt för åstadkommande af lifsmedel af
kolhydratsorten för en långt större befolkning än vår nuvarande. Landet har
dessutom stora nyodlingsmöjligheter. Det svenska jordbrukets och fiskets
afkastning står således alldeles icke i förhållande till antalet i dessa
näringar sysselsatta personer.
Men klart torde vara att jordbruket, för att nå detta mål och för att
kunna behålla sitt folk måste omhuldas och skyddas lika kraftigt som
industrien. Sådana orimligheter böra icke få förekomma som att neka
t. ex. sockerbetsodlingen en tillfällig säsongarbetskraft såsom nyligen
skett. Ej heller bör spannmålsimporten premieras till kustkvarnarnas
förmån. Den åsikten måste försvinna att, medan allt annat stiger i
pris, lifsmedelsproduktionen skall hållas nere genom för låga
tvångspriser. Icke minst fabriksarbetaren ropar »högljudt» efter större
betalning, men han vill icke att jordarbetaren skall få samma förmån, hvilket
icke blir möjligt att ernå utan att jordbruket bär sig lika godt som
industrien. I och för sig är jordbruket minst lika berättigadt till
omvårdnad och skydd, den lärdomen har världskriget gifvit oss, liksom att
vi, om prof. Anderssons teorier om vår lifsmedelsproduktion och vår
import från tropikerna nu varit genomförda, för länge sedan varit ih j ai
-svultna eller tvingade ut i kriget. Första villkoret för en sådan
import är att ha tonnage och att kunna försvara det när så behöfves.
Och dit komma vi nog aldrig.
För hufvudmängden kolhydrater behöfva vi icke under många
decennier, kanske århundraden framåt göra oss beroende af tropikerna. Ju
mindre vi behöfya dem, ju bättre för oss. Det erfordras härför blott
att taga vara på .våra goda och stora möjligheter till ökad
lifsmedelsproduktion.
Professor Andersson säger däremot att »erfarenheten har till fullo
visat, att det är stärkelsebehofvet som först och ovillkorligt (kurs af
mig) måste fyllas utifrån. De 300,000 ton spannmål vi nu fika efter,
vare sig vi icke köpt dem eller de ligga i amerikanska hamnar för vår
räkning, berätta oss om nödtvånget af att skaffa stärkelse från främmande
länder(I), om ej ytterligare svårigheter skola uppstå. Under nuvarande
förhållanden kan det svårligen tänkas att vi kunna förändra detta med
mindre än en afsevärd öfverföring af industriens arbetskraft till
jordbruket äger rum. Att under normala förhållanden genomföra en sådan
öfverföring torde svårligen gå utan en fullständig omläggning af hela
vår handelspolitik till men för vår blomstrande industri».
Den sista punkten innehåller, som jag förut sökt visa, en oriktighet.
Under normala förhållanden behöfva vi blott ändra om vårt jordbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
