Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. Den 16 juli 1918 - Sverige och tropikerna. Af Alf. Larson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
därhän och i så liten skala att 162,000 hektar ~ 4,4 % af landets
åkerareal, som nu nyttjas för produktion af djurföda för export af
djurprodukter, användes för alstrande af brödsäd och därför behöfvas icke
flera jordarbetare. Och det kan icke vara riktigt att den största
delen af åkern upptages af odling, som ger den minsta afkastningen.
Nu måste vi »ovillkorligt» köpa stärkelseprodukter utifrån, men
erfarenheten har visat att vi nu icke kunna göra detta därför att inga stå att
köpa. Alltså böra vi inrätta oss för att »ovillkorligt» i eget land skaffa
oss dem. Om vi för den skull, hvilket jag dock bestrider, skulle
behöfva att taga någon arbetskraft från industrien, vore detta en
nödvändighet, som vi måste finna oss i. Det är bättre att göra så än att
svälta; och arbetaren kan det göra detsamma om han verkar i
jordbrukets eller industriens tjänst, blott han får lika bra betaldt på bägge
ställena. Han mår för öfrigt bättre under sådana förhållanden som
jordbruks- än industriarbetare. Vi kunna lefva utan en stor export af
industrivaror, men ej utan stärkelse, som när vi bäst behöfva den icke
kan erhållas från utlandet. Det är således ej riktigt, när prof. A. säger
att vi »antingen måste öfverföra ett betydligt antal af industriens, handelns
och transportmedlens arbetare och af det allmännas tjänstemän till
jordbruket, eller ock måste vi köpa från utlandet.» Vi behöfva icke, det
må ytterligare upprepas, om vi inrikta oss klokt med
jordbruksproduktionen, köpa från utlandet. Produktionskommittén, hvari prof. Andersson
är medlem, ställer ju i utsikt, att vi inom några få år genom
omläggning af jordbruket och genom nyodlingar skulle kunna föda oss själfva.
Och det torde väl icke vara meningen att inrätta oss för själfförsörjning
under kristiden och sedan återgå till det gamla systemet, hvilket, när
missväxt uppträder i hela världen eller när politiska förhållanden
omöjliggöra import af föda och när vi icke få disponera vårt tonnage, ånyo
ställer oss inför svält.
Äfven ett så utprägladt och ensidigt industriland som England,
därtill hafsbehärskande, har under kriget insett nödvändigheten af inhemsk
lifsmedelsproduktion. Under år 1917 har där ny odlats enligt uppgift i
engelska pressen c:a 400,000 hektar, i år ytterligare c:a 320,000 hektar
samt därtill c:a 160,000 hektar i Skottland och Irland.
Vill man slopa jordbrukstullarna, såsom prof. A. synes vara benägen
för, fordrar också rättvisan att industritullarna borttagas. Men hvilka
Industrier skulle vi då få kvar? Vårt klimat, som prof. A. anser så
hinderligt för jordbruket, inverkar också, mera än han synes tro eller
veta, till ökade kostnader för industrien. Tag bort industritullarna och
vi få slutligen kvar endast vår export af trä, malm, sten, pappersmassa
och möjligen papper samt några patentskyddade fabrikat. Det mesta
andra kommer att försvinna inom ett fåtal år. Skall industrien
uppehållas genom skydd, såsom nu faktiskt äger rum, så bör jordbruket
också få behålla sitt. Man bör därför icke öfvermodigt tala om
»kortsynt och okunnig agrarprotektionism» hos olika tänkande, såsom prof.
A. gör i fråga om majstullens borttagande. För dess bibehållande
förelågo många och goda skäl från mycket kunnigt och omdömesgildt folk,
äfven andra än jordbrukare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
