Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. Den 16 september 1918 - Ur mina anteckningar. Af Alf. Larson. I. Mineralvatten i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
vänliga tidningarna på platsen. Jag var därför ej rätt väl tåld af dem,
hvilket emellanåt tog sig allt annat än vänliga uttryck och hvarom jag
har en del notiser i mina urklippsböcker.
Notisen om Ramlösavattnet i Hälsingborgs Posten hade följande lydelse;
som icke torde få anses på något sätt förgripligt eller opassande:
^Naturligt sodavatten inom Ramlösa brunns ägor. Förekomsten af sådant torde
vara en nyhet äfven för ägarna af brunnsetablissementet. För några år sedan,
strax efter det Sofiakällan i Hälsan hade funnits, sökte man medelst djupborrningar
i dalsänkan inom Kamlösa brunns område, ett stycke väster om järnkällan, att också
finna saliniskt vatten. Något sådant erhölls emellertid icke, utan i stället vanligt
dricksvatten — som man trodde. Numera i Stockholm boende ingenjören Alf.
Larson, som af vissa skäl misstänkte att det ur borrhålet kommande springvattnet —
det flödar än i dag öfver — var naturligt sodavatten, undersökte detsamma och
fann att dess fasta huvudbeståndsdelar voro bikarbonat af natron och kalk samt
koksalt. Den kvantitativa analysen visade att vattnet på 100,000 delar innehåller
c:a 50 delar koksalt samt så mycket af nämnda bikarbonater, som motsvarar en
alkalescens af c:a 50 på 100,000 vatten. Därjämte är vattnet alldeles fritt från
sulfater och är sålunda af ädelt slag. Huruvida vattnet till följd af den ringa
salthalten har något praktiskt värde, vilja vi icke yttra oss om. Efter denna notis torde
väl veberbörande själfva närmare undersöka förhållandet. Så länge Ramlösa
befanns i utländsk ägo, hade vi ingen anledning att omtala förhållandet. Nu finnes
ej detta skäl längre, hvarför vi offentliggjort saken.»
Notisen gick genom pressen och äfven öfver till danska tidningar»
som togo illa vid sig öfver att upptäckten icke kommit danskarna til*
godo. Detta föranledde Hälsingborgs Dagblad till en notis af den 6 nov.
1906, som här återgifves (kursiveringarna af mig) och hvilken rätt bra
belyser svensk elakhet och dansk sparsamhet:
»Upptäckten af naturligt sodavatten i Ramlösa. För ett par dagar sedan
omtalades att det vatten, som för några år tillbaka vid djupborrning för eftersökande
af saliniskt vatten erhölls inom Ramlösa brunns område, af ingenjör Alfred Larson,
ända till helt nyligen anställd vid fosfatfabriken härstädes, undersökts och ansetts
vara naturligt sodavatten. Detta meddelades först i en annan tidning här i staden,
som beledsagade uppgiften med följande ord: »Så länge Ramlösa befanns i utländsk
ägo, hade vi ingen anledning att omtala förhållandet. Nu finnes ej detta skäl längre,
hvarför vi offentliggjort saken.» De som känna förhållandena här på platsen och
som veta att »vi» i den ifrågavarande tidningen är fullkomligt identisk med ingenjör
Atfred Larson, hade intet skäl att skänka någon vidare uppmärksamhet åt det anförda
tillägget såsom tydligen varande af alldeles enskild och personlig innebörd. Att man
däremot på andra håll och i all synnerhet bland Ramlösa brunns förre ägares
landsmän på andra sidan Sundet annorlunda berörts af denna besynnerliga yttring af
patriotism (/), hvilket det väl skall föreställa, är mindre underligt, särskildt som det
telegram, hvarigenom samma tidnings redaktion skyndade att sprida underrättelsen både
om upptäckten och upptäckarens förment patriotiska handlingssätt, var så affattadt
att det gaf anledning antaga saken äga andra och större dimensioner än de verkliga.
Också blef det i Köpenhamnspressen »svenskarna» som hemlighållit upptäckten för
etablissementets hittillsvarande ägare, emedan han var dansk, »för att genast, sedan
etablissementet öfvergått i svenska händer, uppenbara hvilken hemlig guldgrufva
de genom sin snedighet fått för ingenting», och man riktade indirekt klander mot
brunnens intendent, d:r Claus, för det han skulle varit med om sådan maskopi
mot brunnens ägare. Några upplysningar om sakens verkliga sammanhang och
proportioner torde därför vara påkallade. Med anledning af upptäckten af
»Sofiakällan» i Hälsingborg beslöt ägaren af Ramlösa brun, herr Rothman, för fem år
sedan på uppmaning af d:r Claus att där låta anställa djupborrning i dalsänkan
väster om järnkällorna i syfte att erhålla saliniskt vatten. Borrningen, som blef
rätt kostsam, afbröts vid 187 fots djup, då den ej lämnade det afsedda resultatet.
I stätlet erhöll man blott, som man trodde, vanligt vatten. Man ägnade saken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
