Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. Den 16 september 1918 - Den kemiska tolkningen af järnets metallurgiska processer vid slutet af 1700-talet. Af J. Arvid Hedvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
varma och fuktiga, varma och torra. Det ligger i detta aristoteliska
sätt att uppfatta olika slag af materie som tillfälliga och oväsentliga
attribut till en gång för alla bestående grundegenskaper en afgjord
tillbakagång, om man jämför med den verkligt materiella
elementuppfattningen hos en Thales, Herakleitos eller ^Empedokles (400-talet f. Kr.X
Yi finna hos den senare samma fyra element, som af honom emellertid
uppfattades som fyra ursubstanser uppbyggande all annan materie. Som
ett exempel kan anföras, att kött och blod ansågos bestå af lika delar af
alla fyra urämnena, ben åter af J/2 del eld, */4 jord och J/4 vatten. Den
förändring, som vållades af den aristoteliska dematerialiseringen af
ele-mentbegreppet, anammades emellertid som en ofelbar dogm, och under
mer än 1500 år betraktades ett betviflande af densamma nästan som ett
religiöst kätteri. Genom olikartade kombinationer af urprinciperna
förklarades således världens mångfaldighet. Det är klart, att materien
på detta sätt endast blir en funktion af dess inneboende egenskaper —
tvärt emot alltså hvad vi anse härom.
Fullt konsekvent uppkom ur detta betraktelsesätt tron på materiens
omvandling. Det gällde ju endast att finna ett medel, som förlänade en
viss substans samma egenskapsproportioner som en annan. En sådan
process — metallförvandlingen — var således enligt aristoteliska läror
ingen absurditet. Sedd mot denna bakgrund finna vi då alkemien eller
den speciella metallförvandlingskonst, som afsåg framställandet af guld,
som en foljdenlig utveckling af den store grekiske filosofens teser. Under
mera än 1500 år af vår tidräkning sökte alkemisterna efter det
underbara elixir — de vises sten —, som genom sin närvaro skulle förmedla
de oädla metallernas öfverförande till guld. Förhäxade af denna
skimrande drömbild kunde alkemisterna aldrig höja sin vetenskap till en
verklig, fri forskning. Alkemien var ett ockult vetande, och de i den
heliga metallförvandlingens konst invigde arbetade i laboratorier, hvilkas
förrådsrum voro minst lika välförsedda i afseende på benrangel och
bruksanvisningar å mer eller mindre kraftigt verkande dämoner som på
kemiska reagenser. — Vi kunna här icke ID gå på detaljer i afseende på de
rent preparativa lärdomar, som naturligtvis under detta långa och trägna
laboratoriearbete voro ett oundvikligt resultat. Till någon djupare
teoretisk kunskap förde icke guldmakeriets tendentiösa experimenterande
och klafbundna tänkande.
Det är själfklart, att icke ett bestämdt årtal kan anges för afslutandet
af ett och början af ett annat kulturellt utvecklingsskede. Lika obestämdt
som den alkemistiska periodens begynnelse förtonar sig i den grå
forntiden, lika vaga äro gränslinjerna för dess slut. Lämna vi emellertid
åsido dess sista aftynande under 1700-talet — ett skede som för öfrigt
icke är typiskt alkemistiskt —, kunna vi lokalisera början af en ny
epok af kemisk forskning till tiden for Hobert JBoyles framträdande. Vi
kunna säga, att det var hans år 1668 utgifna bok Chymista sceptieus,
som gjorde första försöket att höja kemien till en verklig vetenskap, om
vi med vetenskap mena en systematiserad kunskap med fast definierade
begrepp. Och det var själfva upphofvet till hela den alkemistiska
villfarelsen, som af Boyle bragtes ur världen genom hans precisering af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
