Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. Den 16 september 1918 - Den kemiska tolkningen af järnets metallurgiska processer vid slutet af 1700-talet. Af J. Arvid Hedvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
begreppet element eller grundämne. Det är enligt honom hos materien
själf och icke hos dess egenskaper man har att söka urtyperna, hvaraf
sedan alla kroppar på ett mer eller mindre kompliceradt sätt uppbyggas.
Som element betraktade Boyle alla sådana ämnen, sorn ej genom yttre
inverkan låta sig i enklare beståndsdelar uppdelas. Han stöder sig här
på experimentet som utslagsgifvande faktor. Därmed har den induktiva
forskningen gjorts till auktoritet, i stället för det rent spekulativa
tänkandet. Naturforskningen har riktats med en ny och en alltfort
bestående arbetsmetod. Den bygger hädanefter på erfarenhetens säkra grund.
Om än alkemiens gåtor i mer eller mindre förändrad form ännu under
en rätt afsevärd tidrymd brydde många hjärnor, så kan man dock säga;,
att redan vid slutet af 1600-talet förbränningsprocessen blef det problem,
som under mer än 100 år skulle så godt som enväldigt behärska de
lärdes tankar. För första gången i kemiens historia skred man till
lösningen af ett uppställdt problem icke famlande och på måfå, utan efter
bestämda riktlinjer. Oxidationens och reduktionens svårlösta gåtor
angrepos efter rationella arbetsmetoder, och detta möjliggjordes genom den
af Georg Ernst Ståhl uppställda flogistonteorien omkring år 1-700. Enligt
denna innehålla alla brännbara kroppar en beståndsdel — flogiston — ,
hvars närvaro är den nödvändiga förutsättningen för deras brännbarhet.
Då kroppen brinner eller oxideras, bortgår flogiston, d. v. s. ämnet i
fråga deflogisticeras. Då således t. ex. en metall förbrännes, sönderfaller
den i flogiston, som bortgår, och metallkalk. Denna kalk, d. v. s. hvad
vi kalla för oxiden, antogs vara det verkliga elementet, under det att
metallen själf således blef en slags förening af metallkalk (K) och flogiston
(Fg). Oxidationen får således karaktären af en sönderdelning:
Fg K _,_ Fg .
Metall Metallkalk Flogiston
eller det
förment verkliga grundämnet = •
oxiden
På samma sätt måste naturligtvis reduktionen uppfattas som en syntes
eller ett tillförande af flogiston till metallkalken:
K + Fg = KPg.
Det var ingen ny teori, som Ståhl härmed uppställde. Skilnaden mellan
det Stahlska flogiston och alkemisternas svafvel eller det brännbaras
princip är ej stor, och den roll, som den tyske kemisten Becker (1635 — 1682)
låter sin terra pinguis spela vid metallförkalkningen är fullkomligt
densamma som flogistons. Men systematiseringen i det hela,
sammanfattningen af en grupp likartade kemiska reaktioner under en bestämd
synvinkel, införandet af en konsekvent arbetshypotes det är Stahls förtjänst,
och den kan som sådan knappast skattas för högt. Arten af dess värde
torde väl således närmast kunna jämföras med betydelsen af Linnés
naturliga växtsystem för botaniken. Den ursprungliga Stahlska hypo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
