Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. Den 16 oktober 1918 - Den kemiska tolkningen af järnets metallurgiska processer vid slutet af 1700-talet. Af J. Arvid Hedvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
Ännu på Stahls tid betecknade man härmed såväl kalker som syror
och verkliga salter, om vi fatta kalk och syra på den tidens sätt, d. v. s.
hvad vi mena med oxid och syreanhydrid. Det var först genom Rouellés
år 1745 publicerade arbeten, som begreppet salt fick sin modärna
innebörd. Det var f. ö. äfven under denna period, man lärde sig förstå, att
uppkomsten af en kemisk förening icke innebar en nydaning af ett annat
slag af materie. Den analytiska kemien, som under 1700-talet
åtminstone kvalitativt nådde en relativt hög ståndpunkt, möjliggjorde ett
sönderdelande af reaktionsprodukten i de ursprungliga ämnena, som
således också måste ha varit närvarande i den genom reaktionen bildade
föreningen. Om de kemiska föreningarnas konstanta sammansättning,,
liksom öfverhufvud taget om kvantitativa förhållanden inom kemien,
hade man ännu ingen föreställning. Först genom Lavoisiers och Prousts
arbeten under de sista åren af 18:de seklet och början af det 19:de
inbröt en ny period för kemisk forskning, där viktsförhållandena ägnades
ett noggrant och framgångsrikt arbete. —• Om aff! n i tetslära n visste man
ännu under den senare delen af 1700-talet ej mycket, och en djupare
kunskap härom kunde ej gärna förvärfvas annat än i samband med
kvantitativa undersökningar. Som så ofta under denna för den
teoretiska kemien grundläggande period möta vi äfven rörande detta problem
ett svenskt namn nämligen Torbern Bergman, hvilken med sin teori
om den kemiska frändskapen kraftigt bidrog till affinitetsbegreppets
utformning.
Med det föregående har jag i korthet sökt lämna en bild af den
teoretiska kemiens utveckling intill 1800-talets början. Vi finna den
teoretiska grundvalen för kemisk och kemisk-teknisk forskning ända till de
sista decennierna af sjuttonhundratalet således hvarken särskildt fast
eller massiv. Hvad som brast i kännedomen om de lagar, som bestämde
förloppet vid kemiska reaktioner, ersattes naturligtvis delvis genom den
stora praktiska erfarenhet, som under tidernas lopp samlats. Som vi
sett var denna dock till största delen af rent kvalitativt slag. Först i
slutet af det 18:de århundradet började, och till stor del genom svenska
forskares arbeten, en snabbare utveckling af såväl den teoretiska som
den tillämpade kemien. Icke minst gäller detta om metallurgien.
Vi veta, att, innan våra förfäder lärde sig använda järn, kände de bruket
af koppar och brons. Redan 3000 år före Kristus — eller för att tala
med Moses före syndafloden — synes emellertid brytning och
bearbetning af järn ha förekommit. De metoder, som därvid användts, ha
emellertid icke gått till eftervärlden. I sin 37 band starka encyklopedi:
Naturalis Historia lämnar den lärde romaren Plinius (f. 23 e. K.) bland
annat en sammanfattning af den tidens metallurgiska kunskaper. Vi få
där reda på de på hans tid gängse primitiva metoderna för utvinnande
af järn ur de vanligaste järnmalmerna: Nodsten och magnetit, hvilken
senares magnetiska egenskaper äfven voro bekanta. Men också den olika,
grad af smidighet, som alltefter den använda malmens art utmärkte det
erhållna järnet, synes redan på denna tid ha varit väl känd, ehuru den
verkliga orsaken till denna och järnets kall- eller rödbräckthet först
genom Torbern Bergmans, Meyers, Klaproths och Scheeles arbeten på 1780-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
