Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. Den 15 november 1918 - Den kemiska tolkningen af järnets metallurgiska processer vid slutet af 1700-talet. Af J. Arvid Hedvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
Om betingelserna för uppkomsten af hvitt och grått tackjärn och
deras olika egenskaper är Rinman väl underrättad. För att utröna
anledningen till denna olikhet behandlade han båda slagen med
svafvelsyra eller saltsyra, hvarvid han fann, att det hvita tackjärnet löstes upp
utan återstod, under det att det gråa däremot kvarlämnade »ett groft
bränbart ämne»’ d. v. s. just den redan ofta nämnda Plumbago eller
•grafiten. Vi veta, att i det hvita tackjärnet kolet är kemiskt bundet
och därför vid behandling med syror bortgår i gasform som kolväten,
under det att i det grå tackjärnet det mekaniskt bundna kolet
kvarlämnas som grafit. För vår sagesman låg det således närmast till hands
att antaga, att i det hvita öfverhufvud taget intet Plumbago eller blyerts
fanns närvarande. Han säger också om skilnaden i kemiskt afseende
mellan de båda gjutjärnssorterna att »det hwita och hårdsatta lämnar
wid uplösning minsta eller intet tecken till främmande inblandning, eller
Blyerts, samt måste således innehålla det mesta metalliska ämne eller
wara fullkomligt metalliseradt.»
Innan vi öfvergå till de redan på denna tid mycket talrika
fårsknings-metoderna, d. v. s. framställningen af smidbart järn ur tackjärn, skola
vi i korthet ta del af Rinmans behandling af problemet, hvarför en del
järnsorter äro smidiga, andra icke, Sorn en af orsakerna härtill nämnes
järnets förmåga att legera sig med andra metaller. Guld, silfver, platina
och tenn kunna emellertid vara närvarande i rätt stora procenttal, utan
att göra järnet osmidigt, åtminstone vid vanlig temperatur. I hetta är
det enligt vår auktoritet endast silfver och guId, som ej göra järnet sprödt.
Nickel, kobolt och mangan ge i alla förhållanden med järn vid vanlig
temperatur smidbara legeringar; Jcoppar, äfven i ringa mängd inblandad,
förorsakar rödbräcka och arsenik, antimon och vismut göra järnet sprödt
redan vid vanlig temperatur, d. v. s. kallbräckt. Emot de äldre
författare, hvilka ansågo tackjärnet sorn en slagg- eller jordartad produkt
polemiserar Rinman, som vi redan ha sett. »Annorlunda — säger
han — förhåller det sig med det Bränbara Ämnet eller Phlogiston, som
är en Järnets beståndsdel. Genom större och mindre tillblandning af
denna materien och genom dess olika beskaffenhet, förorsakas de fläste
Järnets förändringar. Af de Rön, som angående Järnets behandling
uti eld, med Brännbara Ämnen anförde äro, lärer finnas att Järnet
härmedelst icke allenast ifrån jordaktigt lynne kan bringas till smidighet,
utan ock ifrån den största smidighet och seghet förwandlas till den
sköraste Metall, som uti Mortel kan pulweriseras. Det sköraste Stål och
Tackjärn åter kan utan smältning allenast genom långsam bränning
ensamt eller genom tillsatts af sådana Ämnen, som ej innehålla något
Phlogiston, blifwa smidigt, antingen som stål eller som mjukt järn, i
det dess öfwerflödiga Phlogiston utdrifwes. Men borttages för mycket
genom eldens ytterligare inwerkan, börjar det åter blifwa skört och
ändteligen till slagg förwandladt.» Vi finna i dessa satser en sann flogistikers
tankar. Tackjärnet är sprödt, därför att det innehåller ett öfverskott af
fiogiston — förmodligen både af det gröfre och finare slaget; smidbart
järn är segt och smidigt, därför att det håller precis så mycket fiogiston
eller brännbart ämne, som åtgår för metalliseringen af järnets elemen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
