Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. Den 15 november 1918 - Den kemiska tolkningen af järnets metallurgiska processer vid slutet af 1700-talet. Af J. Arvid Hedvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
des ur tackjärn, dels genom smältning på ungefär samma sätt som vid
smidesjärnberedningen eller genom aducering, d. v. s. tackjärnets
upphettning tillsammans med kolupptagande beståndsdelar utan smältning,
dels ock ur smidesjärn på motsvarande sätt genom tillförande af kol,
antingen genom smältning eller genom cementering. Enligt den senare
metoden erhölls så kalladt Irännxtål. Äfven sätthärdning eller
smidesjärnets omvandling till stål på ytan var bekant. Det pulver, som
härvid bäst lämpade sig för järnets inbäddning var enligt Rinman:
»Rent Björkkols pulwer 4 delar
Hårdt skorstenssot......... 3 »
Koladt Läderspink ...... l »
Bränd Dufweträck ...... 2 »
Saltpetter ..................... l/ 8 » >
M dessa hufvudmetoder finna vi flera variationer erbjudande
enskildheter af stort intresse. Det skulle emellertid föra oss för långt att ingå
härpå. Då stål i afseende på kolhalten, eller — enligt 1700-talets
åskådning, flggistonhalten — intager en mellanställning mellan tackjärn och
smidesjärn, innebär framställningen ur tackjärn, vare sig genom
smältning eller aducering, ett borttagande af flogiston. Härvid gällde det
emellertid att så leda processen, att icke så mycket flogiston bortgick,
att produkten förvandlades till smidesjärn. Följaktligen måste
stålframställningen ur smidesjärn uppfattas som en flogisticerande process, d. v.
s-tillförande af »brännbart ämne». Vi ha redan sett, att Rinman
ansåg-detta vara af två slag, ett finare och ett gröfre, hvilka båda i förening
betraktades som upphofvet till de flesta skiljaktigheter mellan de olika
järnsorterna. Han betonar detta ytterligare i samband, med
stålfrani-ställningen på följande sätt: »Det lärer wäl förstås af sig själft, att med
det så många gånger nämnde brännbara ämnet icke förstås det
elemen-tariska och enkla Phlogiston ensamt och i sin renhet, utan då det är i
förening med gröfre partiklar, hvarmed det kan utgöra detsamma, som
eljest förstås med eldnär ande ämne, och som uti det föregående fått
namn af Blyertsäktigt wäsende eller Plmnbago. Äfven i afseende på
mängden af den i stålet inneslutna Hettan eller Materia Galoris anses
stål intaga en mellanställning, och så, att tackjärnet innehåller minst
smidesjärn mest däraf. Att så måste vara framgår af följande
uttalande i »Järnets historia»: »Herr Scheele — säger Rinman — har
bé-rnärkt, att så snart en ganska fin spån af stålet hastigt warder
af-rifwen med den skarpa stenen, så framkommer med det samma den
däremellan inneslutna Hettan, hvarigenom det uti stålet ymnigt
närwä-rande Phlogiston blifwer satt uti förmåga att förena sig med ett ämne,
som det starkare attraherar, än det attraherar järnjorden, nämligen Elds
-luften, som strax anträffas». — Genom den större halten af »brännbart
ämne» i stål än i stångjärn anses stålet representera ett hypermetallistit
stadium af järn, och häraf anses de flesta af dess speciella egenskaper
bero. Så hvad beträffar dess ljusare färg, högre specifika vikt, mindre
benägenhet att rosta och permanenta magnetism. Genom studerande af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
