Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. Den 15 november 1918 - Den kemiska tolkningen af järnets metallurgiska processer vid slutet af 1700-talet. Af J. Arvid Hedvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
stålets anlöpning anser sig Rinman direkt kunna påvisa denna större
flogistonhalt. »Uti Hettans första grader börjar redan Phlogiston utdunsta
och wisa sig med färgor på polerad yta, och det hos stålet fortare, wid
mindre Hetta ymnigare och till högre anseende, än hos Järnet.»
Stålets egenskap att kunna härdas var äfven föremål för hans ifriga
experiment och reflexioner. Han kritiserar äldre förklaringar häraf, enligt
hvilka den genom den hastiga afkylningen framkallade hårdheten skulle
bero på halten af vissa salter eller svafvel, närvaron af en härdande luft
eller ett antaget mindre afstånd mellan partiklarna hos stål än hos annat
järn. Den senare hypotesen, enligt Rinman den enda, som förtjänar
någon granskning, vederlägger han genom att visa upp, att stålet efter
härdningen intager större volym än före densamma. Han anser, att man
i stället måste söka orsaken till härdningen i de substantiella
förändringar, som bevisligen inträffa vid stålberedningen och härdningen. Det
är således till en viss halt af »det finare och gröfre bränbara ämnet och
Materia Caloris» som denna egenskap måste vara bunden. Stålet får på
grund häraf en smältbarhet belägen mellan tackjärnets och smidesjärnets.
Hans förklaring lyder som följer: »Af denna grund måste clet hända,
att sedan stålets partiklar eller sammansatta delar (som man kan finna
wara af mångkantig skapnad) blifwit något rubbade af Hettan genom
expansionen, komma de utwärtes uti en liten grad af smältning och
fastna tillhopa i den ställning de då befinna sig, som kan wara på
somliga ställen kant emot kant, o. s. v. med mera mellanrum, än förut.
Tillkommer då hastig afkylning, som gör att det smälta glutinosa på
partiklarnas yta oförsedt eller hastigt stelnar, kunna de ej fullkomligen
draga sig tillsammans uti sin förra ställning, utan måste då behålla den
rubbade belägenhet, som de i Hettan erhållit; hwarigenom, ytan blir i
någon mon större». Ju högre temperatur således, som stålet hade fore
härdningen, ju större bli mellanrummen, d. v. s., ju skörare blir stålet.
Någon tillfredsställande förklaring synes oss denna knappt kunna ha varit,
oj ens med den tidens kraf på en sådan, alldenstund ju äfven
smidesjärn och tackjärn borde i lämplig värme kunna bibringas det
partikel-afstånd, som skulle svara mot största hårdheten.
Upptäckten af rödlräcka och Jcallbräeka hos smidbart järn och
kännedomen orn, att dessa egenskaper hos järnet uppträda vid bearbetningen
af vissa slags malmer, är mycket gammal, och de mest skilda
förklaringar till dessa fenomen ha sett dagen. Redan Plinius omnämer
åtminstone rödbräckan. Rinman påpekar att denna »järnets odygd» kan
förorsakas af flere olika inblandningar. »Den allmännaste och säkraste
orsaken är dock witriol- eller swafvelsyran, som uti mineralriket sällan
tryter, som är den mest eldhärdiga och som till metalliskt Järn har den
starkaste attraktion». Denna liksom öfriga åsikter har han grundat på
en rik erfarenhet och anför flera skäl därför. Om vi erinra oss, att man
på denna tid ansåg svafvelsyran, d. v. s. hvad vi mena med
svafvelsyre-anhydriden (SO.J som grundämnet och svafvel för dettas förening med
liogiston, förefaller oss hans uppfattningssätt ännu mera med verkliga
förhållandet öfverensstämmande. En sådan förklaring gafs emellertid
redan af Brandt 1751. Kallbrätäan förklaras likaledes af Brandt genom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
