Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. Den 16 oktober 1919 - Om reaktionsförmåga i fast aggregationstillstånd. Af J. Arvid Hedvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
forskarne på detta område, invände emellertid redan 1894, att trots
de många analogierna finge man dock icke sätta likhetstecken mellan
isornorfa blandkristaller och fasta lösningar. Det vore nämligen
omöjligt, att i det relativt fasta, af båda komponenterna uppbyggda gittret i
i en isomorf biandkristall tänka sig molekylerna besitta den fria
rörelseförmåga, som karakteriserar en flytande lösning. De resultat, som
erhållits angående förefintligheten af ett osmotiskt tryck i blandkristaller,
hade också redan ännu tidigare 1892 af Nernst1 mötts med starka
tvifvel. Invändningarna häremot och alltså mot åsikten om identitet
mellan isornorfa blandkristaller och fasta lösningar tillväxte i och med
fortsatta arbeten af Hoitsema2, StortenbecJcerz och Bodländer41 m. fl. i antal
och vederhäftighet. Viola5 har i ett par uppsatser under 1916 och 1917
i Åtti dei Line, redogjort för resultaten af sina röntgenografiska
gitter-undersökningar af system, hvilka enligt gammalt kunde uppfattas som
fasta lösningar eller isornorfa blandkristaller. Han fann också, att en
åtskillnad måste göras mellan isornorfa blandkristaller med ett af båda
komponenterna uppbygdt fast atomgitter och fasta lösningar, där det lösta
ämnets atomer eller atomgrupper måste äga en större rörlighet. Under
det att dessa båda strukturellt olika system ha flera af de egenskaper
gemensamma, som förut anförts som skäl för deras identitet, kan enligt Viola
dock endast i de verkliga fasta lösningarna diffusionsfenomenen uppträda.
Att utaf det stora material, som förut med ett gemensamt namn
benämndes antingen isornorfa blandkristaller eller fasta lösningar, afgöra
hvilka som äro att betrakta som det ena eller det andra blir ett
vidlyftigt arbete, som sannolikt mer eller mindre direkt kommer att hvila
på de v. Laue-Br ag g’ska, metoderna.
Det tidigaste meddelandet om diffusion mellan fasta kroppar torde få
tillskrifvas Faraday som iakttog, att stålstafvar och platinastafvar, som
pressades mot hvarandra, på något sätt legerades, så att de hängde
ihop. Colson6 är väl emellertid den, som först utfört någon mera
ingående undersökning häröver. År 1881 meddelade han sina första
försök angående diffusion af kol i järn i anslutning till fabrikationen af
cementstål. Redan efter ett par dagar kunde kolets inträngande i
järnet tydligt påvisas, trots att temperaturen ej varit högre än 250°.
Ungefär samtidigt kunde Violle1 och Sydney Marsden8 meddela, att kol
diffunderar med afsevärd hastighet genom porslin vid en temperatur
mellan 1 000° och 1 500°. Till de klassiska försöken torde väl också få
räknas de intressanta undersökningarna af Roberts Áusten9 år 1896. Han
lödde ihop skifvor af bly och guld och upphettade vid olika
temperaturer under 30 dagar. Det visade sig, att redan vid en temperatur af
100° hade guldet diffunderat gent emot tyngdkraftens riktning upp i
blyet i så stor mängd, att det med lätthet kunde analytiskt påvisas.
1 Z. phys. Chem. ,9, 137.
2 Z. phys. Chem. 17, 1.
3 Z. phys. Chem. 43, 633.
4 N Jahrb. Min. Beil. Bd. 12, 52.
6 Jfr Chem. Centralbl. 1917 I, 471; II, 420.
6 Compt. rend. 93, 1074; 94, 26.
7 Compt. rend. 94, 28.
8 Proc. Edinb. Soc. 10, 712.
9 Proc. Royal Soc. London 67, 101.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
