Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. 16 Maj 1920 - Meddelanden från Sveriges kemiska industrikontor - Bränslefrågan. Af Alf. Larson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
värde af 2,000—2,500 kal. pr kg kol, således detsamma som hos hvit-
mossa, resp. våtkolad torf med 50 & vatten: Under 64 ångpannor med
hvardera 580 m? eldyta, 26 m? rostyta och en normal ångproduktion
af 12.000 kg pr timme af 15 atm. tryck och 350? öfverhettning brännes
upp 7,000 ton brunkol om dygnet, således i rundt tal 2,5 mill. ton om
året, alstrande 97,000 kw, för Berlins förseende med kraft och för salpeter-
syreproduktion på platsen. Brunkolslagret beräknas räcka blott i 30 år,
alltså finnas där 75 mill. ton brunkol, men ändå har ett så stort kraft-
verk anlagts. Dessa 75 mill. ton brunkol motsvara i effekt c:a 15,000
hektar bränntorfsmosse med 2,5 m. djup efter afdikning, således icke så
öfverväldigande. Det kan göra oss i vår bränslefråga klenmodiga och
ej så litet pratande svenskar godt att läsa beskrifningen på detta kraft-
verk. Den finnes i »Industrie und Technik>, jan. 1910.
Som kändt är finnes sedan några år tillbaka vid Dumfries i Skottland
en stor anläggning för våtkolning och brikettering af torf. Denna har
varit omgifven af en slöja af hemlighetsfullhet ända tills nu, då pro-
fessor Roos af Hjelmsäter, som jämte andra svenskar besiktigat fabri-
ken, lämnat en klar inblick i fabrikationen och anläggningen genom en
artikel i Teknisk Tidskrift, veckoupplagan N:r 16 för i år. Den våtkolade
torfven afvattnas i filtrerpress till 70 & vatten, hvarför all torrsubstans
skulle åtgå för afdunstningen däraf och ingenting blifva kvar för briket-
tering, om icke särskilda förhållanden gjorde att billiga stenkol användes
som bränsle och att torfbriketterna kunnat säljas till mycket högre pris
än stenkolet, hvarigenom fabrikationen i alla fall kunnat blifva rentabel.
Emellertid ger anläggningen oss ledning för huru en våtkolningsfabrik
med våra förhållanden icke bör anordnas. Läsandet af prof. Roos’ ar-
tikel har ytterligare stärkt mig i tron att våtkolningsförfarandet är enda
lösningen hos oss för torfproblemet. En mörk punkt finnes dock och
det är att kalk satts till torfgröten före kolningen för att neutra-
lisera därvid bildade syror, som annars skulle angripit apparaturen. Jag
har något sysslat äfven med denna eventualitet på sin tid (se min artikel
om »Torf under 1910» i Tekn. Tidskr. 1911, afd. Kemi och Bergsvet.
häft. 1.) och kom till resultatet att kalktillsats skulle göra processen
ekonomiskt omöjlig med dåvarande låga bränslepris, men jag tror att
den kan undvikas.
Nu har torffrågan varit hänskjuten till kommittéer af 1914 och 1916
och man vet ej huru länge detta kommer att fortfara. En ledamot af
1916 års kommitté sade mig häromdagen, förmodligen med betydlig
öfverdrift, att en halfmetertjock lunta redan vore skrifven och att lika
mycket till skulle komma. Man får hoppas att resultatet svarar mot
skrifprestationen. De visst icke obetydliga belopp staten ställt till för-
fogande för torfprobeblemets lösning sedan början af 1900-talet, hafva
användt på ett splittradt sätt, så att intet samladt och målmedvetet ar-
bete kommit till stånd. Förr än ett målmedvetet, sakkunnigt och ihär-
digt arbete, nedlägges på torfproblemet blir det nog icke löst, ehuru jag
som sagt för min del anser att lösningen under dessa omständigheter icke
bör vara aflägsen.
Om våra näringar skola äga bestånd och landet ej ruineras af ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
