Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8. Augusti 1920 - Grunddragen af den praktiska färglärans historia f. o. m. Newton t. o. m. Ostwald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
teoretiskt riktigt definierat en hvit yta, som den hvilken difust, fullstän-
digt återkastar allt därpå fallande ofärgadt ljus.
Både Helmholtz och Hering voro nära att praktiskt lösa färgproble-
met, men de gjorde det icke, kanske emedan de ej försökte göra det.
Helmholtz var för mycket bunden af sina fysikaliska och Hering af sina
fysiologiska teorier för att beakta frågan från annan synpunkt och det
kanske är mer än en tillfällighet, att det blef en praktisk kemist, Wil-
helm Ostwald, förbehållet att skapa en praktisk färglära.
Förr än jag öfvergår till den Ostwaldska färgläran böra tvänne forskare,
Plateau och Maxwell ihågkommas, då deras arbeten haft ett mer direkt
inflytande på Ostwalds egna. Pla-
teau, belgier till börden, påvisade
redan 1829, att af en viss blå
färgton en relativt ljus sådan,
»underbart nog», hade den stör-
sta färgverkan vid optisk bland-
ning med en röd och likartadt
förhållande gjorde sig äfven gäl-
lande vid andra färger. — Max-
wells arbeten inom färgläran (1857)
hade närmast till ändamål att
pröfva Newtons färgblandnings-
regel, hans s. k. tyngdpunkts-
konstruktion, hvars giltighet Max-
well fastställde, men därutöfver
äfven att för optiska blandningar
gälla en strängt additativ lag. Han
använde vid sina försök den s. k. Fig. II.
färgsnurran, som han, genom att i
förse den med två rader förställbara färgskifvor, ombildade till en optisk
mätapparat.
Ostwald utgår i sin färglära från en cirkel af rena färger ordnade i
psykologisk likhetsföljd, som öfverensstämmer med den spektrala ord-
ningsföljden, om luckan mellan rödt och violett utfylles af purpurfärgerna.
Cirkeln upptager 100 färger och äro dessa valda så, att afståndet från
en mellanliggande färg och de båda bredvidliggande öfver allt är psyko-
logiskt detsamma. Antalet färger är icke helt godtyckligt valdt. Af
ståndet mellan dem får naturligtvis icke vara mindre, än att hvarje nor-
malt seende öga utan svårighet kan skilja bredvidliggande nyanser, och
om denna princip tillämpas kommer man, som det synes nästan obe-
roende af individuell uppfattning, just till ett antal, som ligger nära
omkring 100. Då alla färger naturligtvis äro likberättigade, blir deras
nummerbeteckning egentligen en smaksak. Ostwald utgår från den re-
naste gula färgen, motsvarande en spektral våglängd af 0,000572 och
betecknar den med 100 eller 00. Därifrån följa alla de andra färgerna
med sina respektive nummer på sätt som närmare synes af fig. II.
Den cirkulära anordningen af färgerna är visserligen en lämplig sym-
bol för deras kontinuitet, men vunnes därmed inget annat, så vore den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
