Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. September 1920 - Den vetenskapliga fotografiens problem och arbetsmetoder. Af Arvid Odencrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
tionsområdet, och att således blott en mycket ringa del däraf kan vara
omvandlad, när svärtningskurvans lutning börjar aftaga. För att förklara
öfverexponeringsområdet kan man således antaga att substansen C om-
bildas till en ny, ej framkallningsbar slutprodukt D; då mera belysning
tillföres och Cc ökas, växer den mängd C som öfvergår till D. Men
detta torde ej ensamt kunna förklara solarisationsperioden; man måste
nog taga äfven Ca, med i beräkningen, möjligen på så sätt att ej hela
den befintliga silfverhaloidmängden är tillgänglig för omvandling genom
belysning emedan ljuset ej kan intränga djupare i kornen.
IV. Hvad slutligen intensitets- och intermittensförsvagningarna angår,
så bestämdes ju Cp af tre reaktioner; af dessa voro A—>B och B-—C
beroende af ljusets intensitet, B-—A däremot ej. Tillför man nu en viss
belysning ena gången med stor, den andra gången med liten intensitet
— i. - och - .t — så kommer däraf lika verkan A—>B och B-—> C.
I riktningen BA går däremot i senare fallet vida mera; en kraftig
intensitet har således betydligt större verkan. Men denna kan ej obe-
gränsadt ökas. Schemat förutsätter att reaktionens produkter ej anhopas
och hindra dess gång. Den afskilda bromen kan nu till en viss gräns
upptagas af gelatinet, men därtill fordras tid; bildas den för hastigt, är
detta ej möjligt, reaktionen förhindras, och vi erhålla förklaringen på
mycket starka intensiteters ringare verkan.
Om vi gå vidare till intermittent belysning, så kommer till det redan
sagda att reaktionen B—>A fortgår äfven under mörkerpauserna; ju
längre dessa äro relativt till belysningen, desto mera gör den sig gällande.
Utan att bestämdt taga ståndpunkt för endera af de båda teorierna
torde man kunna säga, att något försök till förklaring af de sistnämnda
fenomenen ej har gjorts efter kolloidteoriens antaganden. I mycket synes
det också vara personliga synpunkter som i viss mån bestämma stånd-
punkten — en kolloidkemist ser gärna fenomenen ur sin synpunkt, under
det att en med radiologi arbetande icke finner något stötande i att artaga
mellansubstanser som ej kunna direkt påvisas men som göra sig gällande
i koncentrationskurvornas form.!
Hvad framkallningens problem beträffar, så sammanhänger det ju å ena
sidan rätt nära med frågan om den latenta bildens beskaffenhet, å den
andra med den om dess läge i skiktet. Man har således ett ämne —
den latenta bildens — som lättare reduceras än ett annat, det oföränd-
rade haloidsilfret. Men den silfvermängd som finnes i den färdiga bilden
är så stor att den ingalunda kan hänföras till den af ljuset påverkade mole-
kylerna. Förloppet vid framkallningen får därför betraktas som det i en
mättad lösning där de af ljuset påverkade molekylerna bilda kristallisa-
tionskärnorna.
En framkallare består i regeln af ett reduktionsämne; ett konser-
1 Efter diskussionen med anledning af föredraget synes det ej vara osannolikt
att inom kort äfven en kvantitativ pröfning af dessa förklaringars möjlighet kan
komma att göras. Reaktionsformlerna äro uppställda och integrerade; det återstår
då att försöksgenomräkna dem och pröfva storhetsordningen hos de reaktions-
konstanter som böra användas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
