Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. September 1920 - Den vetenskapliga fotografiens problem och arbetsmetoder. Af Arvid Odencrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
verande ämne — i regel sulfit —; ett påskyndande ämne — alkalit —
och ett lugnande — bromkalium -— hvilka två senare få balanseras mot
hvarandra. Bromsilfret är nu, om ock föga, så dock lösligt i sulfit-
lösning; framkallaren har sålunda en viss halt af silfverjoner, hvilka
reduceras till metall och då utfällas på de groddar som finnes. Troligt
är att dessa, om de ej redan äro det, äfven af framkallaren reduceras
till silfver. Allt efter som ur lösningen silfver utfälles, ersättes det ur
det oförändrade bromsilfret. Ju flera groddar det finnes å ett ställe af
plåten, desto mera silfver utfälles också där.
En framkallning som förlöper efter detta schema kallas kemisk —
oegentligt nog, ty den s. k. fysikaliska framkallningen arbetar efter samma
schema, med undantag af att silfverjoner erhållas genom att till fram-
kallaren sättes ett lösligt silfversalt — i regeln nitratet. En sådan
kommer till användning +t. ex. om man vill framkalla en primärt ut-
fixerad plåt, där sålunda blott den latenta bilden finnes kvar. Man
skilde fordom skarpare på de två slagen af framkallare; med denna nyare
uppfattning ligger ju skillnaden blott i sättet att tillföra silfverjoner och
i deras koncentration.
Det finnes åtskilliga rent kemiska problem, ännu mer eller mindre olösta,
som stå i samband härmed — frågorna om de föreningar som bildas vid
framkallarens oxidation, om de olika dubbelsalt som bildas af silfverhaloider
och natriumhyposulfit, om förloppet vid toning och tonfixering af plåtar
och papper, men till dem får jag kanske senare återkomma. Här må
blott erinras om det ännu ej klart utredda sambandet mellan kornstorlek
och färg, som så tydligt kan följas vid återhållen framkallning af klor-
silfveremulsioner, och om de olika inflytanden som bestämma kopierings-
färger hos utkopieringspapper.
Vi ha nu kastat en blick på några af de olika problem som finnas
att lösa på den vetenskapliga fotografiens område. Det återstår då blott
att efterse, hvad det kan vara, som gör de på dessa stödda arbets-
metoderna så värdefulla, att de vunnit insteg nästan öfverallt och till
stor del undanträngt de förut använda okulära metoderna?
Å ena sidan innebär fotografiens användning ett utvidgande af det
område som vi kunna observera, genom att det fotografiska materialet
kan erhållas känsligt ej blott för de våglängder, som ögat förmår upp-
fatta, utan äfven för ett stort område utom dessa. Såväl i ultrarödt som än
mera i violett, där ögat är föga, och i ultraviolett, där det ej alls är
känsligt, utsträcka de fotografiska metoderna vårt arbetsfält till annars
blott med svårighet eller ej alls tillgängliga områden.
Men äfven oafsedt detta, finnes det fenomen som ögat ej kan upp-
fatta. Orsaken härtill är att den fotografiska effekten ej bestämmes
af intensitet eller af tid, utan af båda tillsammans. Ögat fordrar
dels en viss, lägsta intensitet för att kunna öfver hufvud taget uppfatta
den, dels att intrycken ej följa allt för tätt på hvarandra; annars kunna
de ej fysiologiskt och psykologiskt hållas isär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
