Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft. 1, 1888 - Konstslöjd? - Konstslöjdföremål ur E. A. Bomans samlingar. Af E. G. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S I ^L’NSA’ A’ONS TSL Ö
mögna att inträda i en fortplantande traditions utvecklings-
kedja. Man synes nemligen, under sina ifriga ästetiska sträf-
vanden, allt för ofta hafva glömt, att det blott är genom det
industrielas och det konstnärligas inre oupplösliga samband,
som det verkliga konstindustrialstret uppstår; att det är kon-
struktionens och dekorationens naturliga och fulla samlif, som
skapar stilen och möjliggör dess vidare utveckling och blom-
string.
I ordet konstslöjds sammansättning skola vi finna dess
verkliga innebörd. Konsten har ju till mål, att alstra något
skönt, d. V. s. något, som pä ett klart och tydligt sätt uttalar
sin idé. Slöjdens uppgift är, att frambringa något nyttigt,
med andra ord, något som pä ett tillfredsställande sätt fyller
ett kändt behof. Konstslöjdens mål skulle dä blifva: att a/stra
Aoremå/, som /o samma gång- äe ii7f^o(iose 7e/io/vcns
ira/, äro så danade, a/i de ge oss en sami ocA /e/vande
idei a/ dei med föremåiei a/sedda ändamåiei, eiier dess idé.
Vi kunna häraf finna att begreppet konstslöjd har en mycket
omfångsrikare betydelse, än man i allmänhet är böjd att före-
ställa sig.
Såsom alster af konstslöjd bör således icke blott kunna
räknas de praktpjeser, som utgått från framstående konst-
närers »atelierer» och hafva till uppgift att pryda de förmögnes
lyxuösa gemak, utan hit höra äfven de mindre prålande fruk-
terna af den konstnärligt bildade handtverkarens idoga arbete
eller alstren af den med konstförständ ledda fabriken, lika väl
som den konstförfarne hemslöjdarens mera anspråkslösa fram-
bringelser; med andra ord alla dessa föremål, hvars egande ej
förutsätter öfverflöd och hvars begagnande i större eller min-
dre grad ingår i de timliga behofven. Ty, som vi redan på-
visat, det är icke den yttre prakten, den myckna eller dyr-
bara orneringen, som förlänar åt konstslöjdföremålet dess be-
tydelse och rätta värde, utan fastmera den enkla naturliga
skapnaden, den osökta samklangen mellan de former, som äro
ämnade att gemensamt tillfredsställa den praktiska nyttans
och den odlade smakens fordringar.
Vår definition torde äfven till fullo vara tillämplig äfven
med afseende pä föremål härflytande frän olika stilperioder,
om vi blott dervid fästa tillbörlig uppmärksamhet pä tids-
andans natur och den rådande smakens fordringar. Sålunda
kunna vi, för att nu hemta exempel blott frän vårt eget land,
pä grund af vår ofvan antydda synpunkt betrakta nästan alla
de olikartade föremål, som härstamma från vära trenne .stora
förhistoriska perioder: sten-, brons- och jernäldern såsom sann-
skyldiga konstslöjdalster vittnande om en utpreglad formkänsla
och teknisk färdighet hos våra förfäder. Vi skola vidare, med
ledning af vår definition, bland de sparsamma lemningarne frän
vår medeltid finna mycket af stort konstindustrielt värde; och
vår sats skall befinnas tillämplig vare sig det gäller att be-
döma det konstindustriela värdet hos föremål, som härleda sig
frän vasakonungarnes tidehvarf, frän tolfte Carls eller tredje
Gustafs dagar — eller frän vår egen samtid.
I denna definition ligger äfven begränsningen af arbets-
fältet för denna vår publikation, och vi kunna redan af det
sagda förstå att det är betydande vidder som här öppna sig
för vår verksamhet: på bredden ä ena sidan gränsande till
den »stora» konstens »fria stater», å den andra till industriens
stora mäktiga rike; pä djupet sträckande sig årtusenden till-
baka i tiden, längre än någon af sidomakterna, hvilka båda
kunna sägas hafva sä småningom uppstått och utvecklat sig,
fastän åt motsatta håll, ur konstslöjdens cn gäng allenaher-
skande välde. Likaledes bör det vara klart, att dessa gränser
icke kunna betraktas såsom fast byggda, oöfverstigliga skiljo-
murar; de gestalta sig till breda, gradvisa öfvergångar från
det rena slöjdalstret till konstslöjdföremålet och frän detta till
den fria konstskapelsen. Ja, vid en djupare granskning skall
man t. o. m. (kanske med öfverraskning) finna, att de yttersta
polerna af dessa regioner icke äro sä främmande för hvar-
andra, som man tilläfventyrs hållit före. Sä kan t. ex. ä ena
sidan den amerikanska yxan i all sin konstruktiva enkelhet
icke fränkännas ett estetiskt värde; och ä den andra sidan
måste man erkänna, att Venus från Melos, som i hvarje tum
representerar den förkroppsligade skönheten, endast genom
medverkan af en högt uppdrifven teknik kunnat gifva sin idé
i en fullt lefvande form. Vi tillmäta särskildt detta inre, in-
bördes sammanhang mellan menniskohandens alla skapelser
en stor betydelse, t)’ man skall lägga märke dertill, att vid
kulturens storhetsperioder det konstnärliga städse genomträngt
och satt sin stämpel pä alla dessa frambringelser, pä samma
gång som slöjden i genskänk med sin teknik och sina upp-
finningar trädt i konstens tjenst; och bådas upphof eller den
nu s. k. konstslöjden har bildat det förmedlande element, som
återsamlat det hela till en harmonisk och helgjuten formvärld.
Och att i vår män bidraga till en sådan utveckling skall blifva
vårt efterträdda mål.
Konstslöjdförcmål ur E. A. Bomans sam.lingar.
B
ed den följd af auktioner, som egde rum i slutet af
förlidet är och början af detta, skingrade.s den största
och intressantaste konstslöjdsamling, som någonsin i vårt land
blifvit af en enskild person hopbringad. Byggmästare Boman
hade icke blott användt åratal och offrat stora summor för
sina samlingar, han hade framför allt gatt till väga med ur-
skilning och smak och derför blef det en fullkomlig mönster-
samling han åstadkom. Ytterst talrika voro de föremål,
konstindustriens alla grenar tillhöriga, hvilka ur denna sam-
ling kunde framdragas såsom typer och förebilder; några fä
praktpjeser hafva här valts för att gifva läsaren en eiinian
om den märkliga Bomanska konstslöjdsamlingen.
N:o I är ett bord i skulpteradt och förgyldt trä med
skifva af hvit marmor. Från de af fylliga bladknippen bil-
dade fötterna fortsättas de fyra benen, nederst sammanbundna
af ett bredt kors, i form af svängda konsoler med framtill
och ä sidorna pålagda akantusblad i skarp relief. Pä kon-
solernas öfre voluter hvilande kerubhufvud uppbära omedel-
bart den af en enkel hälkäl bestående låga sargen, öfver
hvilken skifvan är lagd. Kerubernas utslagna vingar fylla
vinklarne mellan ben och skifva.
Denna bordstyp tillhör den stil, som blifvit kallad Ludvig
XIV;s och är särskildt karakteristisk för denna stils sista ut-
vecklingsskede. Ännu i i6oo-talets midt bibehöll bordet,
äfven såsom praktmöbel, i sin konstruktion renässansens rela-
tiva enkelhet i formgifning. I de stödjande partierna var den
raka linien ännu herskande, de voro oftast i balusterform,
smalnande nedåt (en gainej och upptill afslutade af ett kapitäl
eller en karyatid. Ornamentiken deremot var fullt barock;
och hela möbelns öfverdragande med stark förgyllning var en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
