Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft. 3, 1889 - Några ord om ornamentets betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S r/:NSK KONS TSL Ö
Några ord om ornamentets betgdelse.
■
ed ornament förstår man vanligen något, som är till
för att pryda, något, som har till uppgift att förhöja
utseendet af menniskohandens alster, såsom byggnader, kläder,
möbler, husgeråd o. s. v. Somlige se i dessa prydnader blott
en öfverflödig lyx, föga öfverensstämmande med nutidens kraf
på praktisk enkelhet och billig beqvämlighet. Man resonerar
ungefär sålunda: gör saken sa ändamålsenlig och sa litet kost-
sam som möjligt, men uteslut all onödig grannlåt; bort der-
före med ornamenteringar och sirater, de fördyra blott föremålen
och äro till ingen nytta; eller hvartill skulle väl alla dessa
»krumelurer» kunna tjena då föremålet dem förutan full-
ständigt bör kunna uppfylla sitt ändamål. Andra ater fasta
sig hufvudsakligast vid den ornamentala skruden; de döma
gerna föremålens värde efter den mer eller mindre rika orne-
ringen och man far ofta höra dem utropa sin »gränslösa»
beundran öfver saker, hvars former upplöst sig i ett kao.s af
meningslösa ornament. Det gemensamma felet hos båda synes
vara okunnighet em ornamentets verkliga betydelse.
Låtom oss dock, att börja med antaga, att de förre ha
rätt eller att hvarje sak blott skall framträda i den gestalt,
sem betingas af dess ändamål och dess konstruktion. Låtom
oss vidare tänka oss hela vår omgifning omdanad i enlighet
med denna princip. Alla våra byggnader skulle förvandlas
till stora släta murmassor, utan minsta listverk eller andra
lifvande utsprång, här och hvar genombrutna med nödiga
fönster och dörröppningar, utan några prydande omfattningar
eller krön. I byggnadens inre skulle vi möta lagom stora,
lagom ljusa och lagom varma rum, omslutna af i hygieniskt
afseende lämpligt färgade väggar, tak och golf, som dock
skulle sakna hvarje dekorativ prydnad i form och färg. Möb-
lerna och husgeråden skulle vara både praktiska och beqväma,
men hvarje dekorativ detalj, hvarje form, som ej vore före-
stafvad af nyttan, skulle vara bannlyst. Hvad slutligen våra
klädedrägter anginge, skulle dessa te sig i de färger, som
råämnet betingade eller som kunde bestämmas af rent prak-
tiska hänsyn; snittet skulle blifva temligen uniformt (= en-
formigt) och hvarje förhöjande smycke vore otänkbart. Om
någon högre konst kunde ju under dessa förhållanden icke
ens blifva tal. Vi tro emellertid att alla dessa företeelser
samfäldt skulle gestalta sig till en helbild, som, om den i
verkligheten kunde frambesvärgas, skulle vara egnad att uttråka,
ja rent af förfära till och med de ifrigaste nitälskare för enkel-
het, ändamålsenlighet och billighet.
Och hvarföre detta? Jo, helt enkelt derföre, att ett sådant
tillvägagående, som vi här antydt, vore ett våldförande pä
ett hos hvarje menniska inneboende behof af skönhet. Detta
behof är ingalunda, som man skulle kunna föreställa sig, i
likhet med så många andra, en produkt af en framskriden
civilisation, utan det har visat sig vara en helt naturlig yttring
af menniskans medfödda skönhetssinne och sålunda gående
lika långt tillbaka i tiden som menskligheterf. Detta sinne
för prydlighet visar sig lika tydligt i buschmännens, indianer-
nas och eskimåernas sträfvan, att uti sina händers verk inlägga
något mera än hvad det materiela krafvet fordrar, som i våra
egna förfäders begär att ge sina arbeten, särskildt i metall,
skönhetssinnet tilltalande former. Detta begär att pryda har
till och med stundom varit sä starkt att somliga folkslag, hos
hvilka klädedrägten icke utgör ett nödvändigt vilkor för väl-
befinnande, gjort sina egna kroppar till föremål för den orna-
mentala bearbetningen, som vi benämna tatuering. Och be-
traktar man något närmare den ornamentik, som sålunda
framväxt under de vilda folkslagens händer, skall man till och
med understundom finna att dessa okonstlade arbeten öfver-
träffa många af våra egna dagars försök inom prydnadskon-
sten, såväl hvad beträffa de ornamentala detaljernas samman-
hang som det gifna rummets sinnrika användande.
Denna blick för måttfullhet, denna känsla för stil skulle
synas oss oförklarlig, om ej sjelfva skapelsen verkat odlande
pä dessa naturmenniskors skönhetsdrift. (Man vagar kanske
icke tala om skönhetsrAzz^ hos dessa i öfrigt ganska raa folk).
Vi behöfva blott sjelfva med öppen blick skåda oss omkring
i naturen för att finna hurusom skapelsen från det största till
det minsta företer en skönhet och en rikedom i form och
färg, som för den skapande menniskan med makt måste mana
till efterföljd. Vår blick mötes här först af de stora grund-
formerna, af höjdernas och bergens ofta öfverväldigande alltid
tilltalande linier, af dalsänkningarnes beliagfulla sluttningar, af
sjöarnes omväxlande konturer eller vattendragens sirliga sling-
ringar. Till dessa, af den sä kallade döda naturen alstrade,
grundformer ansluta sig på det innerligaste växtrikets alster
såsom en ornerande skrud; höjderna beklädas med växtformer
frän och med de blygsamma lavarne till och med de stor-
kroniga träden, fälten öfverspännas med färgskimrande blomster-
mattor, sjöarnes stränder kantas af vajande vass o. s. v. I
detta allt omfattande växtrike framlefver den mångskiftande
djurverlden sitt lif; från den »oformliga», men ofta praktfulla
molusken till skapelsens krona: menniskan sjelf. Naturen nöjer
sig ej med att vid utsmyckningen gifva de allmänna dragen,
hon genomför formen och färgen i de minsta detaljer af växtens
blad, fogelns fjädrar, fiskens fjäll, ja hennes ornering inskrän-
ker sig icke blott till en yttre formskönhet och färgprakt,
utan liksom genomtränger all materie. Vi finna den i bergens
inarmorerade eller ock kristalliniska brottytor, i växtformernas
fiberbyggnad, i djurens cellväfnader och kärl; öfverallt ämnad
^att förmedla smådelarnes sammanhang och förklara det helas
fortgående utveckling. Med andra ord, hvarthän vi vända
oss i naturens oändliga rike, skola vi finna den största skön-
het, såsom uttryck för den största vishet.
När skapelsens herre sålunda infört oss i en sadan verld,
skulle det dä vara ett brott af menniskan, som är ämnad att
vara hans afbild på jorden, att söka i möjligaste män bringa
sina händers verk i harmoni med den omgifvande skapelsen.’
Är »icke just ringaktningen för de af oss danade föremålens
prydlighet, ett uttryck för en slags modern råhet, en slags
underkastelse under materien. Näppeligen har väl nagon tid
alstrat så många otympliga och omogna förteelser inom det
konstindustriela området, som just vår egen. Detta må nu
ha sin orsak i det mekaniska arbetets herravälde, formsinnets
oklarhet eller den allmänna smakens förvirring, alltnog, frukten
är en ängslig osäkerhet, en fattigdom pä egna idéer, som icke
låter sig dölja genom en eller annan påhängd ornamental
detalj eller det helas insvepande i en prålig mantel, hoplappad
af fragment frän flydda tider. Ty vore ornamentet blott en
löslig grannlåt, såsom somliga synes föreställa sig, då kunde
vi mycket väl undvara detsamma.
Men ornamentet har, om det riktigt uppfattas, en vig-
tigare uppgift att fylla. Man är i allmänhet böjd att taga
begreppet ornament i en allt för inskränkt omfattning, i det
man såsom sådant blott betraktar de former, som hämtat
sina förebilder mera direkt frän djur- eller växtriket synnerli-
gast, om de framträda i slingor, guirlander, eller liknande
prydnadsmotiv; men man förbiser härvid den vigtiga grupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
