Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft. 1, Årg. 3 (1891) - ”Stil inom konstindustrien”, I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 KOJVSTSL Ö^D
”Stil inom konstindustrien.”
I.
CCtil inom konstindustrien är ett ämne som under de se-
naste fyrtio åren åter och åter upptagits till behand-
ling af våra teoretiserande estetici. Man har behandlat
frågan ur nationel synpunkt och ur naturalistisk, man har be-
traktat den historiskt och man har tagit den materialistiskt,
och nästan alltid har omkvädet varit: hvarföre hafva ej stil?
huru skola vi fä stil? Och så har man gifvit sig till att teo-
retisera och fundera, samt korrigerat och ordinerat, alt i akt
och mening att reformera. Men erfarenheten har dock sedan
visat, att det mästa arbetet varit fåfängt.
Vi erkänna villigt att konstslöjdens utöfvare stå i stor för-
bindelse till alla, som genom historiska utredningar eller andra
vetenskapliga undersökningar bringat ljus öfver gangna tiders
konstflit i tekniskt eller estetiskt afseende, men vi tro att en
lekmans skrifpenna svårligen kan utöfva något direii inflytande
pä en ny siiis framträdande. Den ver^/ig-a stilen^är neinligen
beroende af så kombinerade, samverkande förhållanden, att
den aldrig genom någon mans viija kan alstras. — Ja man
kan härvid till och med väga påstå, att den personliga stil,
som framkommit endast med tillhjelp af viljans medvetna makt,
måste bli tillgjord och hvad värre är ofruktsam; och gäller
detta om resultaten af den utöfvande kostnärens sträfvanden,
så synes oss detta fel vara ännu naturligare då stildanaren
utom den goda viljan, endast har ordet såsom material vid
sina stilfunderingar.
Uti den här i Stockholm utkommande Tidning för bygg-
nadsväsendet, som under sin nye redaktör G. Sellergren synes
bli altmera omvexlande och intressant till innehållet och så-
lunda väl fylla sin uppgift, förekom i 3:e numret för året en
uppsats under ofvanstående rubrik, och det är med anledning
af denna som vi här tagit till orda; dels för att bemöta några
deruti förekommande missledande äsigter och oriktiga före-
ställningar, dels ock för att gifva åt ämnet den närmare ut-
redning som synes vara af nöden.
Rubriken »stil inom konstindustrien» låter oss förmoda
att vi i uppsatsen skola finna en förklaring af detta uttrycks
betydelse och mening. Men så är ingalunda händelsen. För-
fattaren gör i stället genast den ofta upprepade frågan: »Huru
skola vi möjligen kunna afhjelpa bristen på originalstil inom
vår konstindustri?» och denna fråga torde väl vara uppsatsens
rätta rubrik. Vi skola emellertid försöka tillse hvad förfat-
taren menar med stil inom konstindustrien. Han låter oss då
veta att »stilfulla» föremål är detsamma som »originala», och
det »originala» skulle enligt författarens påstående åstadkom-
mas genom »att taga naturformerna i betraktande
med hänsyn till deras användbarhet till dekorationskonsten»,
ty »härigenom skulle en rent fosterländsk riktning inom indu-
strialsterns konstnärliga behandling kunna åvägabringas såväl
som uppslaget till en naturlig stilart gifvas». Det är i san-
ning ett storartadt resultat som författaren väntar sig af den
svenska florans användning såsom prydnadsmotiv, skada blott
att hans uppfattning, då den i veri/i^/teien skall tillämpas vi-
sar sig i alla afseenden så ytlig, att den sii/arl som enligt
detta recept skulle framkomma helt säkert såsom sådan icke
en gång skulle tillfredsställa förf, sjelf, oaktadt han synes i
konstindustrien emiast se en »dekorationskonst».
Författaren beklagar vår stora stilkunskap såsom förkväf-
vande vår originalitet och till viss grad kan han kanske ha
rätt häri; men i vårf /and är det väl bra få af våra
s/öjdidkarc, som lida af denna åkomma. Tvärt om är det att
befara, att deras vetande härvidlag är så ringa, att de öfver
hufvud taget ej ens veta hvad som menas med stil. Att det
bland lekmännen och allmänheten finnas många, som i tid och
otid »snobba» med en slags stilkunskap, det får man dagligen
erfara, och det är ej minst dessa stilkännare, som genom sina
råd och beställningar i »ren ■— stil» inplanta sina stilbegrepp
hos konstslöjdens idkare. Författaren erkänner dock »att det
torde vara en oupphinnelig konst att plötsligen befria sig från
en vunnen bildning», ja, »att det vore ett dåraktigt företag»
att så göra, men af hans resonnemang framgår dock, att han
gjort bemödanden i denna riktning. Så säger han bland an-
nat på ett ställe »uti forna tidsåldrar då konstsmaken ännu
icke var förskämd bestod det sanna systemet för dekorerings-
konsten alltid uti att omedelbart taga naturformerna i betrak-
tande med hänsyn till deras användning såsom dekorations-
motiv». Härvid försöker författaren glömma alt hvad den
jemförande dekorationsvetenskapen lärt oss. Han förgäter
att den af menniskan danäde formverlden, i likhet med Guds
skapelser, utvecklar sig i en sammanhängande följd, och att
de luckor, som vi tro oss upptäcka endast äro beroende pä
vår oförmåga att finna de »felande länkarne.»
Hvad utgjorde t. ex. grundstommen för den grekiska sti-
len, om ej konstruktiva ideer och dekorationsmotiv hemtade
från de gamla asiatiska väldena och Egypten. Romarna voro
grekernas arftagare ej minst på dekorationsomrädet, och det
var hufvudsakligen genom omdaning af den grekiska formskat-
ten och dennas tillämpning på inhemska konstruktioner som
den romerska stilen framträdde. Äfven den byzantiska stilen
står i stor skuld till den grekiska, och måste sedan sjelf i sin
tur lemna konstnärligt material till den arabiska stilarten. Den
romanska stilen använde såväl romerska, som byzantiska och
inhemska, germanska motiv för sin dekoration, och den gotiska
stilen, som var en afkomling af den romanska, står äfven i
förvantskap med den arabiska stilriktningen. Renässansstilen
i sin helhet är väl dock den stilart, som användt de flesta
källorna och den har öst ur dem med oförskräckt håg och en
alstringskraftig tids hela sjelftillit. Denna märkliga stilart så-
dan den visar sig i sina olika skiftningar är ej blott en på-
nyttfödelse af de s. k. antika stilarterna, de europeiska medel-
tidsstilarne hafva ock lemnat sin tribut, den arabiska stilen sin
o. s. V. Erfarenheten visar sålunda att det är först och främst
pä grund af kännedom om föregående stilarter, så väl hvad
angår dekoration som konstruktion och teknik, som en ny
stilriktning har uppstått.
Vid sidan af denna tradition har emellertid nästan alltid
följt ett införlifvande af naturformer. Det »omedelbara be-
traktandet» har dock ständigt skett med de kulturens glasögon,
som författaren helst skulle vilja kasta bort. Under stundom
ha naturmotiven upptagits och bearbetats i öfverensstämmelse
med gångna perioders uppfattning t. ex. uti italienska renäs-
sansen; ibland har man mera direkt närmat sig naturen och
upptagit dess förebilder pä ett sjelfständigare sätt, men alltid
så att dessa former sammangjutits med traditionela grundmotiv
och kommit i full harmoni med tidens formvetande och form-
känsla.
Författaren synes vilja häfda samma ovetenhet, då han
talar om japanesernas användning af sitt lands flora och fauna
såsom dekorationsmotiv och den »kärlek med hvilken de stu-
dera sina inhemska växter och djur». Men tror ej förf, att
denna ståndpunkt föregåtts af en utveckling, en lärotid; hafva
ej kineserna varit japanesernas läromästare, t. ex. på det ke-
ramiska området? kopierade ej de senare de förres porsliner
under loppet af inemot lOO är, och detta pä ett sä slafviskt
(mästerligt) sätt, att det kan bringa nutidens »kännare» i för-
tviflan, då de skola särskilja de respektive nationernar alster.
Och huru förhåller det sig i Japan med de »omedelbara» na-
turstudierna? Jo, »det är genom uteslutande kopiering af före-
teckningar, som eleven utbildas till mästare», säger Karl Mad-
sen i sin högeligen intressanta bok; »Japansk malerkunst».
»Härigenom får lärjungen veta huru allt ser ut eller bör se ut.» . ..
»Först när målaren lärt sig dessa ’Snedigheder’ och kopierat
sä många mönsterframställningar, att hans hand ej skälfver det
minsta, då han sätter penseln till papperet, vågar han sig något
ut på egen hand. Han ser sig hundrade gånger tillbaka för
att bli viss om att han gär i det riktiga spåret. Och hör han
icke till de ovanligt och rikt begäfvade, sä efterbildar han lika
mycket eller mera än han uppfinner.»
Härvid synas japaneserna gått ännu längre än vi. För-
fattaren påstår visserligen, att våra målare och bildhuggare
»redan för länge sedan öfvergifvit den gamla, skadliga prin-
cipen att först studera gamla modeller och derpå naturen;»
men vi bedja honom vid tillfälle göra ett besök i vår konst-
högskolas utställning af elevarbeten, och han skall der finna
en sådan vederläggning af sina påståenden i denna punkt, att
han helt säkert skall slås med häpnad.
Samma brist pä kännedom om de verkliga förhållandena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
