Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft. 1, Årg. 3 (1891) - Japansk dekorationskonst. Af E. Folcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
S V£NSK A0NSTSLÖ7D
det
blir
af öknens lejon har den gjort den underliga
figur, som vi se i värt svenska vapen, och
k"’ ■* _
______ — !-»»»»• /-löTi r>a
menniskans egen kropp har den stympat pa
alla tänkbara sätt för att använda bitarne.
Den Japanska formdriften har gått till-
väga på annat sätt. Nu likasom för århund-
raden sedan hemtar Japanesen motiven för
sin ornamentik direkt ifrån naturen. Med en
konstnärs öga ser han det pittoreska i alla
dess otaliga uppenbarelser. Han utväljer det
för hans tillfälliga behof ändamålsenliga, och,
vare sig det gäller att väfva en brokad, att
ciselera en vas eller mala en solfjä-
der, lämpar han dekorationen efter de
framställningsmedel som de olika stof-
fen erbjuda — äfven i detta fall
ådagaläggande en smak, som i var
moderna konstindustri allt för ofta
saknas.
Naturen är den stora mönsterbok,
ur hvilken den Japanske dekoratören
omedelbart hemtar sina ingifvelser,
och ett natursceneri, sådant han ser
i det vexlande Japanska landskapet,
derför ofta för honom ett dekorativt
motiv. Han målar kusternas tallbeväxta
skär och holmar, det inre landets klipp-
trakter med dess skogar och vattenfall
eller slätterna kring de stora flodernas
utlopp. Men framför allt och om möjligt älskar han att i
fjerran visa det heliga berget Fuji höjande sin regelbundna
kägla, belyst af sommarens sol eller höljdt af vinterns snÖ, i
alla dess tusen skiftande lynnen ett föremål för hvarje Japans
stolthet, beundran och vidskepliga tjusning.
Lika ofta som landskapet använder dekoratören äfven
figurframställningar, men han begagnar icke menniskofiguren
såsom ingående del i ett dekorativt schema, han gör den ej
till karyatid, eller herm och hvad de allt heta dessa vår orna-
mentiks stiliserade och metamorfoserade menniskoformer. Han
tecknar sina figurer i det lefvande lifvets situationer, om han
tar dem frän sitt lands urgamla historia eller frän hvar-
dagsbestyren ute och inomhus, i stad och pä landet. Djur-
och fogelverlden lemna konstnären äfven ett rikt stoff, och vi
känna väl igen dessa flockar
af sparfvar och de länghalsade
tranorna, som med stora ving-
slag flyga fram öfver den Japan-
ska himmeln.
Mer än någonsin älsklig och
tjusande blir dock den Japan-
ska ornamentiken, då den lånar
sin ]
verld.
prakt från blommornas
Japaneserna äro
blomsterälskande folk.
ett
Frän
den stolta chrysantemumblom-
man, kejsarfamiljens tvätusen-
åriga symbol med dess otaliga
varieteter och ända till den
anspråkslösa körsbärsblomman
äro de föremål för den omsorgs-
fullaste vård, och blommor sak-
nas ej äfven i det fattigaste hem. Japanesen älskar att återse
dessa sina favoriter pä sin drägt och sitt husgeräd, på skär-
marne och väggarne i sin boning. Blomstermålningen är också
i högt anseende och Japan har i den arten haft några af sina
bästa konstnärer.
Men frågar man — har icke också vi vår naturalistiska
dekorationskonst. Ha ej våra mödrar på mångfaldiga dynor
och pallar broderat stora buketter och hundar och mycket
annat? Ha ej vår egen tids unga damer målat mänga fat
fulla af svenska landskap i oljefärg, och se vi ej dagligen i
våra stora keramiska utställningar vaser med vära högst upp-
sattes porträtt och vackra taflor frän Nationalmuseum?
Jo sä är det. Gud bättre. Men det är också en skilnad
mellan den naturalismen och Japanesernas. Jemte skönhets-
sinnet och i oupplösligt förhållande till detta ega de ett ut-
prägladt stilsinne, som aldrig sviker dem. De veta således
ej blott, hvad som är skönt i naturen utan huru detta i deras
konst skall framställas så att det fortfarande blir skönt. De
öfverskrida aldrig resurserna för den teknik hvari de för till-
fället arbeta, och undvika derigenom det stillösas och banalas
faror, för hvilka vesterlandets konstnärer inom samma område
äro utsatte i valet mellan tusentals olika tekniker och en
oändlig vexlande mångfald af motiv.
Med hvilken fin iakttagelse Japanesen studera naturen,
med hvilken naiv realism han återger den, glömmer han dock
ej för ett ögonblick, att framför allt, hans konsts uppgift är
att dekorera. Louis Gonze den snillrike franske estetikern
och Japonismens entusiastiske beundrare och förkämpe har
yttrat, att Japaneserne äro verldens förnämste dekoratörer. Han
har dermed ingalunda velat kasta någon skugga på andra
länders och tiders dekorationskonst. Det finnes mången persisk
fajans, månget Götiskt fönster, månget venetianskt stoff frän
I 500-talet och mången fransysk möbel från förra århundradet
som hvar i sin art är fullkomlig. Men han har velat säga
det, att den dekorativa instinkten utgör den innersta kärnan,
den absoluta lagen i den Japanska estetiken.
Det har länge sökts efter en ny, en originel stil inom
den vesterländska ornamentiken. Men efter allt sökande
har man oupphörligt stannat vid de gamla redan utblom-
made konststilarne, vid den grekiska, vid gotiken’ eller
oftast vid renässansen och dess senare afarter, och det har
esomoftast blifvit ett skematiskt kopierande af det förgångna
man har ej kunnat gjuta nytt lif i de gamla formerna. Månne
ej den friska, kraftiga naturalism som träder oss till mötes i
Japans dekorationskonst, kan vara något att i detta fall taga
vara på? Icke så, att våra dekoratörer satte sig att härma
denna japanska konst, målade vår keramik med dess för
dem främmande natur, inväfde i våra stoffer dess chrysantemer
och bambudungar, som de aldrig sett, utan sä, att de sökte
tillegna sig deras fina smak och färgsinne och framför allt
deras öppna blick för naturens oändligt vexlande skönhet och
att de sedan efter deras exempel ginge ut i sin hembygds
skog och mark och lärde och i sin konst använde hvad de
der lärt. Då skulle, tror jag, en friskare ström ledas in i de
här och hvar uttorkade gamla strömfårorna, en ny stil skulle
kunna komma in i kedjan af de förgångna och i utbyte mot
vår mängbeprisade civilisation, hvilken kanske snart skall ha
bringat deras konst liksom deras kultur au niveau med vår
egen skulle den yttersta österns söner hafva skänkt oss ett
arf, för hvilket vi i sanning blefve dem tacken skyldiga.
E. Fo/cker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
