- Project Runeberg -  Svensk konstslöjd : organ för den inhemska konstflitens främjande /
10

(1888-1891) [MARC] [MARC] With: Hugo Hörlin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft. 2, Årg. 3 (1891) - ”Stil inom konstindustrien”, II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lO 5 y£A’SA’ KONSTSL
ning. Det törstsläckande vattnet förtäres vanligen i ett drag
samt fordrar derföre kärl af medelstorlek och af en sådan form
att de med lätthet tömmas och helst af ett genomskinligt ma-
terial, som låter oss förvissa oss om dryckens renhet och
klarhet. Kaffet, liksom tét, serveras vanligen i koppar af por-
slin. Den koncentrerade grundformen och godsets ringa värme-
ledningsförmåga äro egnade att bibehålla drycken vid en la-
gom hög temperatur. Koppen tillika med den för dryckens till-
lagning behöfliga skeden placeras på ett litet fat, å hvilket
äfven det hos oss brukliga småbrödet, »doppen», kan finna
plats. Detta fat är troligen en utveckling ur österlandets
dubbelkopp: en inre af porslin och en yttre ofta af metall.
Ölet inmundigas »klunkvis» ur temligen rymliga kärl, un-
gefär dubbelt så stora som vattenglaset, af en oftast något
tung och stadig form, samt bärande allehanda namn: krus,
kannor, stånkor, seidlar o. s. v. Dessa kärl äro vanligen för-
sedda med lock och utförda af ett ämne med ringa värmeled-
ningsförmåga (stengods, glas) på det att drycken ej skall »slå
af sig» eller »dufna»; en grepe eller henkel gör kärlet lättare
att handtera.
För de öfriga mera sprithaltiga dryckerna finnes en hel
serie dryckeskärl af vexlande storlek och form; från det lilla
fina likörglaset, hvars spritstarkare innehåll njutes i små por-
tioner, till det mångdubbelt större, långsträckta champagne-
glaset med sin festliga karakter — från bränvinsglasets triviala
trattform till »remmarens» godmodigt rundade form o. s. v.
Vinglasen hafva en gemensam karakter i det de nästan alltid
bestå af ett mer eller mindre äggformigt kärl uppburet af en
från en afplattad fot uppstigande högre eller lägre stängel.
Denna anordning är till en viss grad beroende af praktiska
orsaker, men har också sin ideela sida i det glaset liksom bju-
dande höjer sitt innehåll upp mot den drickande.
De mera ideela betingelserna stå oftast i ett oupplösligt
sammanhang med föremålets ändamål, samt öfva ett stort
och beaktansvärdt inflytande på konstslöjdföremålets stil. Vi
behöfva här blott erinra om den olika karakteren hos trenne
typer af dryckeskärl: kyrkokalken, präglad af högtidligt alvar
och monumentalitet, — handtverkareembetets välkomma med
sitt drag af medveten myndighet och makt; pris- eller heders-
pokalen, med dess utseende af segerstolthet och värdighet.
I det föregående hafva vi sett huru praktiska förutsättnin-
gar jemte , dryckens egenskaper bidragit till uppkomsten af
olika kärltyper, och härmed sammanhänger nog äfven, sä som
vi ju ock visat, till viss grad valet af material. Detta val har
så väl sin ekonomiska som estetiska sida. Sålunda hade
t. ex. glaset dä det ännu var relativt dyrt öfverlägsna kon-
kurrenter icke blott i träet, tennet och stengodset utan t. o.
m. i silfret. Nu dereraot har glaset hos så väl hög som låg
undanträngt de andra materialerna. Man dricker vatten, mjölk,
öl, vin och andra spritdrycker, ja t. o. m. kaffe och té ur
glaskärl. Detta beror dels af glasets prisbillighet, dels af dess
egenskap af genomskinlighet, hvilken senare stärker renhets-
kontrollen och låter ögat sä att säga redan pä förhand njuta
drycken; glädjas ät dess genom glaset skimrande färg och
klarhet.
I nära samband med de olika materialen står föremålens
konstruktiva sammansättning och de tekniska procedurer, som
deraf blifva en följd. Silfverkärlet bringas till önskad form
genom pressning, drifning. och lödning — glaskärlet gjutes
eller blåses — trästänkan laggas och träskålen svarfvas —
tennstopet gjutes och svarfvas — porslinskoppen och lerkru-
set drejas och formas — alt olika tekniska metoder, som i sin
män bidraga till dryckeskärlens karakteristiska egendomlisheter
— eller stil.
Slutligen vilja vi ock säga några ord om den del af
ornamentiken som är af rent prydande art och som hemtar
sina motiv fran naturförebilder eller andra former och föremål,
hvilka omsättas i vederbörlig ornamental utsmyckning. Det
är i denna dekorativa skrud som somliga tro sig finna nyckeln
till stilens gata, och de inbilla sig att de med denna nyckel
kunna lata upp för vår framtidsstil, pä samma gång som de
vhja stänga oss ute från forntidsstilarne; men som vi redan
påvisat är det ena lika fruktlöst som det andra. Antag att
man för dekoreringen af ett dryckeskärl hämtar sitt motiv
fran humlerankan. Naturförebilden ligger då visserligen till
grund för ornamentets organiska sammansättning och detal-
jernas grundformer, men dess stil kommer i väsentlig grad
att bestämmas af materialets egenskaper och den deraf
beroende teknikens möjligheter. Humlerankan-ornamentet
kommer att te sig på betydligt olika sätt och få en helt
olika karakter (stil), beroende på om den mejslas ur marmor,
uppdrifves och ciseleras i silfver, snidas i trä, modelleras i lera,
graveras i tenn eller målas pä fajans; och dessa olikheter skulle
lika mycket bero af materialets natur som den valda teknikens
kraf — under det att urbilden förblef densamma. Lika sä
torde samma naturmotiv användt som prydnad för SMKma
material, inen åstadkommet genom olika dekorationsmetoder,
framträda pä ett kanske ännu mera i ögonen fallande olika sätt.
Sålunda skall en glaspokal dekorerad t. ex. med vinranksmo-
tiv visa oss väsentliga stilskiljaktigheter alteftersom orneringen
åstadkommits genom slipning, gravering, målning, förgyllning,
gjutning eller inkrustering.
Men de här ofvan påvisade yttre mera naturalistiska fak-
torerna utgöra ej de enda stilbetingelserna, ty i sä fall skulle
samma behof, samma material, samma teknik och samma or-
namentmotiv i alla tider och hos alla folk ha åstadkommit
samma typer och samma dekorationsformer. Men detta är ju
ingalunda händelsen

*


. Då frågan är om stil, spelar nemligen
den personliga individualiteten en betydande roll; den kan sä-
gas vara produkten af den naturliga begäfningen och en mer
eller mindre medveten uppfostran samt innesluter i sig folk-
karakterens egendomligheter och anlag — såväl som tidens
lynne och smak. Och denna individualitet sträcker sig ända
frän handlaget och de tekniska greppen, till den rent andliga
uppfattningen och originaliteten i fantasiens kombinationsför-
måga. Den verkar nästan instinktmässigt och obetvingeligt,
då den är som mest äkta; den är en gåfva, kan ej tagas, ej
förvärfvas. Man kan genom »träning» nä en hög grad af tek-
nisk bravour, man kan gä ofantligt långt i efterhärmningens
svåra konst; men i förra fallet åstadkommes blott konststyc-
ken och i det senare förvillande plagiat, såvida den skapande
kraften icke tillika finnes. Och det är just genom denna
kraft som alla de stilbestämmande elementen kunna samman-
gjutas till ett harmoniskt helt, betecknande för tidens kynne
och smakriktning samt folkets karakter.
* Hvad Kina beträffar, har man dock ett exempel på hvart hän ett dö-
dande af individualiteten kan leda.
Anda tills pä senaste tiden har man, dä man ordat om
stil, nästan uteslutande fäst sig vid den stilen och
detta såväl då frågan gält konstindustrien som andra arter af
bildande konst. I och för sig kan ju detta ej sägas vara
något fel, så länge man rör sig inom det estetiska, veten-
skapliga området, ty studiet af såväl tidsstilarne som folk-
stilarne är både i kulturhistoriskt och konstuppfostrande af-
seende af stor betydelse. Men då det gält att för vår tids
behof tillgodogöra sig lärdomarne från gångna tider,
då har kunskapen om de historiska stilarne såsom sådana
visat sig särdeles vanmäktig. Man har tid efter annan sökt
pånyttföda dem, men blott lyckats framkalla gengångare, hvilka
efter en kort tids tillvaro måst vika för andra mera »moderna».
Orsaken till detta förhållande kan bland annat sökas deruti
att konstvetenskapens idkare oftast varit främmande lika myc-
ket för den rent praktiska utöfningen af konstindustrien, som
för de faktorer som vid den konstnärliga bearbetningen i
sjelfva verket göra sig gällande; såsom sjelfva stående utanför
de utöfvandes krets hafva de sällan med framgång kunnat
ingripa i konstutvecklingen, aldra helst då det gält den prak-
tiskt anlagda konstindustrien hvars idkare se upp till konst-
vetenskapens målsmän, utan att dock fatta värdet och nyttan
af deras arbete och långt mindre kunna tillegna sig fruk-
terna af detsamma.
Den så mycket omtalade och omskrifna framtidsstilen är
helt säkert en uppgift hvars lösning å ena sidan beror af det
allmänna kulturtillständet och ä den andra af konstutöfvarnes
individualitet.
Särskildt hvad konstslöjdens utöfvare angår, så skulle de
enligt vårt förmenande kraftigast bidraga till den nya stilens
framträdande, om de hufvudsakligast studerade de gångna
tidernas konstslöjdalster frän sina egna yrkessynpunkter istället
för att följa de väl upptrampade, teoretiskt vetenskapliga kungs-
vägarne med dess konstrikt byggda broar och noga utsta-
kade milstolpar o. s. v. Må konstslöjdidkaren studera stilarterna
från de praktiska förutsättningarnes synpunkt, frän materialets,
konstruktionens och teknikens synpunkt och i sammanhang
härmed frän de använda dekorationsmotivens synpunkt. Må
han vidare göra alla sina studier med tanken fästad på vår
tid, aldrig glömmande att vi lefva i slutet af I9:de ärhundra-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 5 17:44:01 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svkonslo/0188.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free