Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft. 3—4, Årg. 3 (1891) - Imitation inom konstslöjden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 y£NSK KONS TSLÖy^D 23
äro lofliga eller lofvärda är väl kinkigt nog att afgöra, olika
tider hafva derom haft olika meningar, men i den mån som
härmningen för att följa förebilden våldför sig på teknikens
och materialets rent naturliga förutsättningar och egenskaper,
blir den också fördömlig ur såväl konstnärlig som teknisk syn-
punkt; och ett såiiani ersättningssystem bör betraktas som en
osund och stilvidrig riktning.
Det s. k. nysilfret har redan länge spelat en stor ersätt-
ningsroll samt vunnit ett anseende icke så mycket tillfölje af
sin utmärkta beskaffenhet, ty den är ofta icke utmärkt, som
af sin prisbillighet tillsamman med sitt silfverliknande utseende
och kanske framför allt af sitt förvillande namn: nysilfver, som
oftast genom förkortning förvandlas till blott »silfver». Hos
allmänheten har sä småningom denna metall-legering nästan
blifvit liktydig med verkligt silfver; och icke nog dermed, den
har framför andra material på ett förunderligt sätt blifvit om-
strålad med en slags gloria, som gör att nysilfverpjeserna bland
högtidspresenter och hedersgåfvor intagit en lika framstående
som oförtjent plats. Felet ligger begripligtvis ej i metall-lege-
ringen såsom sådan, utan i den anspråksfullhet, med hvilken
man låter den uppträda. Det visade sig ock i Göteborg, att
de flesta af de der exponerande ^zz/rfsmederna eller juve/erarns
i sjelfva verket voro temligen medelmåttiga zzjwZ/b^rfabrikanter.
Inom byggnadsväsendet har gipsen länge varit ställföre-
trädare för andra material, och inom hus är ju en stucko-
ornamentik icke obefogad, men då på våra fasader i
betydande utsträckning vunnit användning såsom ersättnings-
medel för orneringar af naturligt material, sä kan detta ju
vara tecken på förenad fattigdom och fåfänga, men denna slags
byggnadskonst är icke sund, allraminst då den går in på det
mera monumentala området. Emellertid har gipsen, som väl
är, tillfölje af bl. a. sin ovaraktighet börjat komma ur bruk
vid våra byggnaders yttre dekorering, och öfver hufvud taget
har den aldrig spelat samma stora roll i Göteborg som t. ex.
i Stockholm. I gipsens ställe har nu för tiden cewe/iien bör-
jat allt mera användas. Detta konstgjorda material har tvänne
goda egenskaper framför gipsen: det är starkare och kan an-
vändas utan öfvermålning. Dess färgton är dock temligen
intetsägande och svartnar med tiden; och med gipsen delar
cementen den ur konstnärlig synpunkt ofördelaktiga egenska-
pen, att de ornamentala former, som framställas i detta mate-
rial, förlora den friskhet och det lif, som den i sten huggna orna-
mentiken eger; materialet förmår blott gifva skenet, ej lifvet, af
det som det vill härma, och detta fel blir så mycket mer att
beklaga, då cementen användes för att å en monumental bygg-
nad härma huggen sten eller då den begagnas vid restaure-
ringen af värdefulla konstverk, der de i ^år formerna
vilja gälla för att vara urs/nin^ii^-a i ste/i konstformer.
Det är i detta afseende beaktansvärda ord, som kongl. öfver-
intendentsembetet uttalar uti sina »allmänna anvisningar rö-
rande kyrkobyggnader», sid. 97.
»Den i våra dagar fullständigt restaurerade byggnaden
bör således framstå för åskådaren såsom ett omsorgsfullt un-
derhållet samt väl bevaradt minne från fordom, derå intet
spår af senare inflytande skönjes, och måste derföre lappnin-
gar samt om- och tillbyggnader, likasom nya tillsatser för vin-
nandet af detta mål, omärkligt sammansmältes med hvad som
är ursprungligt, icke allenast beträffande stil och form, utan
äfven hvad som angår så‘till siark/tei somfärg och
arieisMia/iä/ifig.» *
* Cursiveringen är gjord af oss.
Hvad vi här sagt om cementens olämplighet gäller natur-
ligtvis endast om dess försök att härma ■— att deremot detta
konstgjorda material, väl beredt och framträdande i former,
lämpade efter gjutningsteknikens fordringar, med fördel kan
användas och da äfven ur konstnärlig synpunkt kan vara be-
rättigadt, kan icke förnekas.
Pa Göteborgsutställningen finnas åtskilliga cementfirmor
representerade, såsom Kalk- och Cement-Aktiebolaget Tessin,
Stockholm, Stockholms Mosaik- och Cementgjuteri och Ak-
tiebolaget Skånska Cementgjuteriet, Malmö, alla, som det ville
synas, representerade med godt råmaterial, men ännu synes
cementens konstnärliga bearbetning vänta på sin stil, som
måste vara en annan än den huggna stenens.
Sjelfva orneringen öfvergår understundom till en slags
materialimitation såsom vid marmormålningen och träådringen,
och denna härmning är såsom dekorationssätt berättigad, då
den göres för att lifva en död yta, och då det ej är fråga
om konstruktiva förvillelser. Göres sedan denna härmning i
ett mera varaktigt material och endast i afsigt att åstadkomma
en dekorativ effekt, så kan dermed göras ganska goda saker,
såsom visades af de stuckaturarbeten, som 1 Göteborg expo-
nerades af Antonio Bellio från Stockholm och ‘Viotti & C:o
från Göteborg. Företräde bör dock lemnas åt de stuckarbeten,
som äro lika alltigenom och icke blott pä ytan bära den sten-
liknande strukturen. Bellio kallar detta slag af stuck »Smalto
marmor». Stuckmosaiken är ock ett tacksamt dekorations-
manér, som upptagits af ofvannämnda firmor, liksom cement-
firmorna visade vackra prof pä golfmosaik. Bellio uppvisade
äfven några smärre försök uti fresco- och sgraffito-teknik.
Målning är en teknik, som gerna försöker inkräkta pä
andra yrkesområden, och öfver hufvud taget kan det vara
svårt att utmäta området, inom hvilket måleriet har lof att
röra sig. Den i målning härmade reliefen kan vara tillåten,
men det reliefmåleri, som vill ersätta det plastiska ornamentet,
har gått utom sin uppgift; som bättre är florerar dock denna
genre nu ej mera. Målningen bar deremot under den senare
tiden börjat med stor framgång härma marketteriarbetet eller
det inlagda arbetet. Sålunda se vi ofta målade intarsiaarbe-
ten å paneler och möbler — svarta skrin med målade elten-
bensinläggningar o. s. v. o. s. v. Felet i dessa härmnings-
arbeten ar det, att man härmar de ornamentala förebilderna
med deras af en helt annan teknik uppkomna egendomlighe-
ter — ja just dessa för den för handen varande mälningstek-
niken främmande egendomligheter försöker man härma om-
sorgsfullast, pä det att åskådaren skall tro, att det som är
måladt verkligen är inlagdt, och ju mera inlagd målningen
ser ut, ju präktigare är verket. En annan sak är det, om
man för den målade ornamentiken tager motiv frän intarsia-
ornamentet utan att söka härma tekniken. Ett vackert exem-
pel pä en sådan målning pä trä var fru M. Hedlunds panel-
dekorationer uti Dekorationsföreningen.
Man har också medelst målning försökt att pä ett för-
villande sätt härma Gobelinväfnaden. Man utför nemligen ar-
betet å så kalladt gobelintyg — en slags preparerad ripsväf-
nad — på ett sådant vis, att väfnadstekniken på ett fullt
karakteristiskt sätt efterhärmas i målningsmaneret. Detta slag
af dekoration är f. n. mycket modernt i utlandet, der man
har specialatelierer för sådana målningar, hvilka naturligtvis
ställa sig ganska dyra, då de fordra stor stilkänsla och verklig
konstnärlighet vid utförandet samt dessutom äro mycket tids-
ödande. Fru A. Boberg visade i Dekorationsföreningens ut-
ställning ett sådant arbete (en skärm), som i väfnadskarakter
knappast lemnade något öfrigt att önska. Men hvad som i
synnerhet var denna målnings förtjenst, var dess utpreglade
monumentalitet, dess dekorativa allvar. Och det är helt säkert
den dekorativa stilen i dessa imitationsmålningar, som skall
lefva kvar sedan man tröttnat på vä/naiisimiMionerna. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
