Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - KÄRRBLOMMAN - 1. Lekkamraterne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Olofsan” (mannen hade varit ”Statare” under Styrebro och blef inte fet han, festan kapten
gaf krona åt kyrkan och blef en välgemingsman i testamentet); — gamla ”Olofssan” var
mycket fettig och hade fattigdel på Socknen — och ändå utgjorde hon det enda stödet
för lilla Stina, som ingen hade; för, så är det — den ena behöfver den andre ofvanifrån
och ända ner.
Emedlertid fanns det intet gladare barn än lilla Stina, ingen lekte med mera lust
än hon, ingen kunde som hon hoppa på stenarne i bäcken för att komma till en stor
sten, som hon kallade ön, derför att den var kringfluten, och på den ön byggde hon
små hus af en gammal takpanna och klappersten och i det huset bodde ett par dockor,
som mormor ”trulsat” ihop och som kallades prinsen och prinsessan, ty stort skulle det
vara. Snart blandade sig en gosse i leken — han var son till Abraham i Stillstorp, om
någon hört talas om honom. Gossen var några år äldre än Stina, men var just inte
treflig af sig. Stina kunde läsa hon, ty det hade mormor lärt henne; men det kunde
inte han stora pojken, ty han hade stjufmor och hon brydde sig ej om gossen.
På det hela hade Stina, som ej hade hvarken far. eller mor, ett verkligt hem —
men Anders intet, fastän han hade begge delarne. Emedlertid så sutto de begge der ute
på ön, och lilla Stina lät sina små fötter dingla i vattnet.
Du har visst inga skor, sade Anders, och ändå har du så små vackra fötter.
Jo ser du, dem har Gud skapat efiber sitt behag, sade Stina och såg i högsta grad
klok ut.
Anders betraktade henne förundrad — der oppe i Abrahams Stuga hörde han väl
talas om trösk och säd och kor och kalfvar och penningar och egodelar, men icke om
Gud; men Stinas mormor talade ofta om Herren, den kärleksfulle, som gifver och tager
efiber sitt behag; ty hon hade endast honom — och derför visste också Stina att Gud var
den rätta hjelparen.
Jo ser du, återtog Stina — det är Gud, som lät vatten komma i bäcken och gjorde
ön, som vi sitta på och det är Han, som gör att mormor lefver och att jag är glad;
ty-jag känner honom — jag känner honom mycket bättre än jag känner far din, Abraham,
i Stillstorp, fast jag ser honom flera’ gånger i veckan. -
O, när såg du Gud då? skrattade gossen.
Jo ser du, jag ser honom både natt och dag året om, för si han har gjort det här
allt, blommor, träd — flugan der, bergena derborta, himlen der den blå och skyarne
sen — och stjemoma, som lysa om natten, säger gamlä mormor och hon vet det der
precist, ty hon har känt honom i sjuttio år, säger mormor.
Det är litet dumt att man velat förvisa dylika enkla ”naturliga” saker ur. religionen,
att man sökt och söker att instänga kännedomen om Gud i böcker, som man måste köpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
