Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - KÄRRBLOMMAN - 1. Lekkamraterne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på boktryckeriet eller i ett marknadsstånd, då vi hfir på jorden lefva i en sådan bok,
och det ej behöfs mera än att se alla dessa bokstäfver, som Gud med sitt finger ritat
på himlen eller kastat på ängame under formen af blommor. Hvarför må vi då icke i
fred behålla dessa väckelser, eller är det en privilegiisak att väcka oss ur vår slummer.
Den gamla gumman i det lilla torpet var icke boklärd — låste just inte bra innan,
kunde försvarligt utan; men hon hade i alla sina dagar i allt sett Gud och hans styrelse;
man blir Christen på det viset, fastän man ej är i stånd att ens taga lilla Theologiska
examen.
Gumman talade om huru det gått till. När hon var barn kom det en lärd herre i
grå hatt till socknen öch plockade blommor, som han lade mellan papper — berättade
hon — och han gaf mig och andra barn slantar för det att vi klättrade opp i bergen åt
honom och gick i kärrpölame, der han var för tung. Så gick jag en dag ut i myren vid
Källhagen och tog opp en hop blommor åt honom — jag var då tio år gammal, och så
kom jag till honom med en blomma, som kallas Vattenklöfver och som har tre blad i
hop och en hvit blomma. Då satt herrn med grå hatten på en kulle invid kärret och
tittade på blommorna med ett glas, och jag satte mig bredvid honom. Hvad kallas den
blomman frågade han.
Vattenklöfver, svarade jag.
Har du sett huru fin den blomman är med sina fransar, återtog han — se här —
och han lät mig se genom glaset — och si blomman skimrade som silfver.
Jag förundrade mig öfver huru grann hon var. Ser du barn, sade herm med den
grå hatten och klappade mig på hufvudet — ser du barn — den blomman är en Guds
skapelse så väl som du — och hon står glömd ute i kärret — ingen ser huru hon
blommar och vissnar — ingen utom Gud sjelf, som allting ser och känner.
Visst hade jag sett Vattenklöfver mången gång; men aldrig tänkt på Gud, tilläde
gumman. — Jag måtte sett förändrad ut; ty han tilläde: när nu Gud vårdar sig så om
en glömd och föraktad blomma, sqm vexer midt i kärret — huru mycket mer skall han
ej vårda sig om Dig mitt barn! Det for liksom en rysning genom mig — jag liksom
kände att Gud var närvarande. Ser du barn, lär det af blomman — ser du något
damkorn i den hvita kronan?
Nej.
Huru har hon vuxit?
Opp ur djupa dyn?
Ja, så vexa vi alla opp ur dyn, — säll den som behåller sin krona obefläckad och
sitt hjerta rent.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
