Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - EN HOLLÄNDSK MÅLARE - En holländsk målare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin moders säng och grät bittert. Qvinnoma tyckte att "det var synd om honom” och
förde honom bort.
Han tillbragte två dagar hos en grannhustru, som sparade på intet för att trösta
honom. Hur liflig och uppriktig hans första sorg än var, så kunde den dock icke räcka
länge. Hans mor hade icke gjort något, som gjort hennes minne heligt; då han förlorade
henne, miste han hvarken beskydd, vård, eller smekningar. Man dömde honom icke
till rastlös sträfvan för en hederssak som han icke begrep; döden hade gifvit honom qvitto
på faderns skulder; moderlöshcten bestod för honom icke i ensamhet, utan i frihet.
Ehuru han betraktade sin mors död mindre som en olycka, än som en befrielse, så
vågade han dock icke öfverlemna sig åt den förvirrade glädje, som han kände. En inre
känsla sade honom att detta skulle varit ogudaktigt, och blandade hans dolda
tillfredsställelse med någon blygsel och vemod.
Minnet af hans mor lefde ännu och beherrskade honom med fruktan. När hennes
lik blifvit bortburet, och han kom in i boningen, kände han sig djupt skakad. Han
stirrade efter hennes sybåge, liksom den bort finnas qvar; han lyssnade efter hennes röst,
men allt var tomt och tyst. Han såg omkring sig med ängslan; den skräck som hans
moder under lifstiden injagat hos honom, tycktes bo i detta hus, der allt påminnte om
hans långa träldom. Det var första gången, som han var der utan att få bannor, och
tystnaden tycktes honom hemsk; hans frihet gjorde honom en smula skygg. Han trodde
modern ännu vara qvar, fastän osynlig, oblidkelig och vaksam på hans minsta rörelse.
Beherrskad af denna barnsliga inbillning, tog han sin tafla och sina farger, satte sig vid
dörren, och målade lika ifrigt, som om moder Katarina sett på honom.
Han hade arbetat en timma, då en skugga lade sig på hans utkast. Han såg upp
på en gubbe, som stod bredvid honom och studerade teckningen noga.
”Hvem har lärt dig?” frågade gubben.
”Ingen alls, kära herre!"
”Hur gammal är du?”
"Tretton år.”
”Hvad äro dina föräldrar?”
"Döda.”
Gubben såg ytterligare på teckningen.
"Jag är målaren Hals,” sade han till slut; ”kom med mig, jag skall bli din mästare
och draga försorg om dig.”
Under allt Adrians elände hade den tanken stundom genomskimrat hans själ, att
han med tiden kunde blifva målare, men dock blott som en dröm. alltför vacker att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
