Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - EN HOLLÄNDSK MÅLARE - En holländsk målare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ja, från luft och solsken. Det stackars barnet led redan af sitt snilles olycka; den’ lilla
fogeln hade blifvit en höna, som skulle värpa gullägg.
Adrian blef naturligtvis sjuklig häraf; men det märkte icke hans mor. Hon hade
sjelf lidit grymt, och hennes själ hade blifvit lik sådana arbetshänder, hvilka förlorat
känseln. Hon var icke stark, utan hårdnad af smärta. Emedan hon alltid pinats, så ansåg
hon plågan vara lifvet, och emedan hon icke hade misskund med • sig sjelf, ansåg hon
det icke behöfvas för andra. Dessutom kom det vinstbegär, som gjorde henne hård mot
sonen, af en hederskänsla. Då hennes man dött i skuld hade hon åtagit sig att betala
den, detta var målet för hennes och Adrians arbete. Hon var en af dessa qvinnor,
hvilka sakna ömhet, göra tillgifvenheten sjelfvisk, förolämpa när de utöfva det goda, och
visa en elakhet, som misskläder dygden.
Då Adrian sålunda tvangs till en plågsam pligt, hvars vigt han icke förstod, och
aldrig fick sina behof och önskningar uppfyllda, så dröjde det icke länge förrän han
fattade vedervilja för modern. När hon i följd af sina öfveransträngningar insjuknade, kände
han intet ömt bekymmer. Andras hårdhet förhärdar oss sjelfva; och barns likgiltighet
är det minsta straffet för föräldrars känslolöshet. Adrian såg i sin mors lidanden icke
annat än ett medel att slippa lös. Fruktan för gumman hade hållit honom hemma; då
hon icke mera kunde stiga upp och slå honom, brydde han sig icke om hennes
befallningar, utan tog till flykten.
Han tillbragte hela dagen med att springa, sjunga och prata med fjärilarna, som
fladdrade förbi honom. Hungern tvang honom dock att vända om, glädjen byttes till
skräck, modstulen lunkade han hemåt. Då han såg taket på stugan, stannade han och
ryste; han föreställde sig att modem tillfrisknat, och det gjorde honom rädd. Slutligen
smög han sig sakta framåt utefter husväggarna; flera grannqvinnor stodo utanför hans
mors port, en af dem märkte honom och skrek:
”Si der är han!”
Derpå sprang hon emot honom och sade: ”Hvar håller du hus, din tovasing! Vet
du inte hvad som händt?”
”Neej!”
”Mor din är död!”
Gossen studsade; ingen hade förberedt honom på denna nyhet, han vacklade som
om han träffats af ett slag. Grannqvinnoma trängdes omkring honom, pratsjuka, som
alltid folkets qvinnor, och förde in honom i huset.
Adrians första känsla var öfverraskning; men då han såg sin mors lik, skrek han af
smärta. Allt det goda som fanns i hans hjerta uppväcktes hastigt, han föll på knä vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
