Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - COLISÆUM - Colisæum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad skall detta betyda? Föraktade hon honom? Koketterade hon? A nej! ingendera
delen. Oegennyttig välvilja var hennes starkaste begär och tillfredsställelse deraf hennes
högsta nöje.
En dag for kyrkoherden bort på förrättning, Johans mod vexte, men han sökte
förgäfves Sophia Öfverallt. Hon fanns ej i väfkammaren, ej i köket, ej i salen, ej i
trädgården, ingenstädes. Nedslagen och nästan gråtfärdig gick han ned till bäcken, på den
lilla holmen, såg huru vattnet porlade fram mellan näckbladen, och huru blåa
troll-sländor svärmade deröfver.
Plötsligt stod Sophia framför honom, ej i den vanliga tarfliga blå klädningen, utan
i en smakfull drägt, och föröfrigt sådan som om hon ämnat sig på besök i ett förnämt
hus. Johan blef förtjustare än någonsin, ty äfven han var svag för det behagliga, fina,
fastän icke just detta var grunden till hans böjelse för Sophia.
* Hon hade nu kommit frivilligt, såg på honom med öppna, varma blickar och leende
mund, satte sig på den lilla bänken under alama, der det blott var rum för två
personer, och vinkade honom att sätta sig bredvid henne.
Han lydde förtjust, men stum af undran öfver så mycken lycka.
"Nu far jag svar på mitt bref!" frågade han med klappande hjerta.
”Det skall du fa!” svarade hon mildt och lugnt, utan att rodna det minsta.
”Ja eller nej, söta Sophia!”
”En så ömtålig fråga kan icke besvaras med ett enda litet ord; låtom oss tala
helt lugnt.”
”Hur skall jag kunna vara lugn då hela min framtid står på spel?”
”Vi skola icke sätta någonting på spel, Johan!”
”Du vill icke bli min fästmö, Sophia?”
”Nej, min kära gosse,” svarade Sophia med den moderligaste ton.
Johan sprang upp, och utropade: ”jag anade det, du föraktar mig, pojken, som du
hjelpt fram! Ja, det är förmätenhet, oförskämdhet af mig, jag erkänner det; det är
otacksamhet, det är dårskap — men — Sophia — det är dock kärlek alltigenom!”
Derpå kastade han sig på knä för henne, lade sitt hufvud i hennes knä och g^et
som ett barn.
”Lugna dig, jag bad ju dig vara lugn, kära gosse, och hör hvad jag har att säga.”
Johan, en motsats till henne, häftig i sina känslor, stillades och förödmjukades så
af hennes lugn, att han steg upp och .betraktade henne såsom förut, såsom sin
väl-görarinna.
”Din fästmö, kära gosse, kan jag icke blifva, ty jag är för gammal!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
