Taflor af svenska konstnärer / Första serien / 44 (1856-1858) Author: Carl Anton Wetterbergh Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - COLISÆUM - Colisæum

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

”Det är Cygnus musicus, Sångsvanen,” sade Johan hastigt; ”lika säkert som svanen
återvänder till norden, så kommer jag tillbaka till dig!”

”Och lika hvit!” svarade Sophia.

Johans enda arf efter sin aflidna mor var en guldring, med en kapsel i form af ett
hjerta. Han gaf den åt Sophia, med begäran att hon skulle lägga in deri litet af sitt
hår; då han efter en vecka skulle resa, fick han taga sista afskedet af Sophia i hennes
fars närvaro. Hon tryckte då i tysthet ringen på hans finger och han hviskade sakta till henne:

”Som svanen!”

II.

I slutet af Oktober åkte tvenne unga fremlingar in genom Folk-porten i Rom. Begge
voro vackra och friska, med ljusa lockar och ljus hy och blåa ögon, som blickade
omkring sig med nyfikenhet och lefnadslust. Glada folkhopar trängde sig ut genom porten,
och försvunno i lundema kring villa Borghese för att der dansa satarélla och tarantella
med kastagnetter. Då de sågo våra resande hviskade de sinsemellan: det är Engelsmän
eller Tyskar.

De foro fram förbi den egyptiska obelisken på torget, de stenlagda gatorna dånade
af deras egen vagn och hundrade andra, hvilka med ilande fart och frustande hästar
mötte eller foro förbi dem, som hade tröga, sämre hästar, men det misshagade dem icke,
ty de fingo så mycket bättre betrakta den brokiga taflan omkring sig. De kommo just
midt upp i det nya Roms dansar och glädjefester. Himmeln, upplyst af en förmildrad
qvällsol, hvälfde sig djupblå och klar, lik taket öfver ett enda omätligt nejets
tempel. Främlingar från Neapel och Toscana, som tröttnat vid Parthcnopes solglänsta
vik och Toscanas mörkgröna kullar, anlände i vagnar; bergsboerna hade nedstigit i staden
i högtidsdrägter, och Albanos, Subiacos och Velletris canzonettcr ljödo under villornas
väldiga ekar och lagrar. Ave Maria klingade från de kringliggande kyrkorna. Här och
der sågo de i de förbi farande vagnarna med nyfikna blickar skärp och lockar, som
fladdrade för aftonvinden, en hvit hand, som hvilade på brätten af en öppen kalesch, och
en blek gestalt lutad mot mjuka kuddar.

Plötsligt uppstod en trängsel af vagnar, på begge sidor om de resandes kommo flera
granna ekipager, och ehuru främlingames kusk stannade, körde en mötande landau fast
i hans hjul.

Johan, ty det var han, som kom i sällskap med den unga grefven, satt närmast
till den vagn som körde fast, och såg med en förvånad blick på dem som åkte i denna.
Den ena var en gammal, bister Romersk signor med örnnäsa, mörk hy, brinnande ögon,
och en särdeles styfhet i hållningen. Den andra var en ung qvinna af ovanlig skönhet,
en äkta Italienska, ett solens barn, med stora, mörka ögon, och en mjuk, varm rosenhy.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>