Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - COLISÆUM - Colisæum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som såg ut som han nyss stigit ned ur en fremmande verld, — han hade nyss drömt
sig tillbaka i Roms gamla tider — allt gjorde att han för den unga Romarinnan stod
som en uppenbarelse af något högre än det vanliga lifvets företeelser. Äfven i Italien
finnas blonda ynglingar, men de tillhöra den högsta adeln, det "blåa blodet” kanske
af-komlingar af nordisk stam; bland de ofrälse, det svarta blodet, finna* inga sådana.
Johan vet icke huru länge han stod fasttrollad af hennes magnetiska blick, men
plötsligt gick solen ned, himmelen var mulen, det blef plötsligt en kolsvart Italiensk natt,
och han blef högst. förlägen hvart han skulle vända sig* i] mörkret, bland de väldiga
ruinerna.
”Signor!” hördes en klangfull stämma, straxt bredvid honom; "hittar ni här i mörkret T
"Signora? är det ni, som nyss knäböjde?"
"Ja, signor, gif mig er hand, så skall jag föra eder på en säker väg, som ni icke
känner."
"Jäg tackar af hela mitt hjerta!" svarade Johan, och kände sig fattas af en varm,
med silkesnät betäckt hand.
•N
"Jag medgifver," sade han, "att jag med svårighet skulle hittat ut här, men nog
känner jag platsen någorlunda. Skola vi ej gå hitåt, här är gångstigen mellan gruset,
den som vanligen begagnas om dagen." -
"Nej, den är farlig nu, kom med mig, hitåt!”
Hon förde honom in uti ett mörkt hvalf, genom en korridor; han kände en vällukt
kring henne, som om han gått i en Indisk trädgård. Det föreföll honom, den svage,
som om hon skulle kunnat leda honom hvart som helst; den starkaste jemkedja skulle
icke varit så oemotståndlig som hennes lilla, mjuka hand.
Just som de voro i det djupaste mörkret hördes bakom dem inuti Colisseum ett högt,
vildt rop, som öfvergick till ett klagoskrän, och slutade med en dödsrossling.
Signoran, som gick bredvid Johan, och höll honom i handen, kastade sig vid första
ropet skrämd och rysande emot honom, och klämde honom häftigt med sina små
händer så länge det hemska ljudet varade. Johan, sjelf uppskakad och skygg, inandades
dock med förtjusning hennes andedrägt, och kände slagen af hennes hjerta mot sitt.
m
"Den heliga martyren räddade oss!" hviskade signoran.
Det låg en slags sanning i detta. Signoran hade förrättat sin andakt bakom
martyrens altare, och förblifvit osedd för dem som lurade i Colisseum; Johan hade räddats
af signoran, derföre att han nalkats samma altare. Men möjligen ansågs Johan som ett
mindre dyrbart byte för de bland ruinerna gömda banditerna, än Engelsmannen, med
juvelsringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
