Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - COLISÆUM - Colisæum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\
herde-bostället, om Sophia och hennes klocka, som predikade: nyttja tiden. Hemresan
var bestämd att ske vid grefVens återkomst från Neapel.
Johan vandrade i Colisaeum, som omdofitades af den första Romerska våren. Han
forskade flitigt i alla vrår och hvalf, bland nedrasade stenar, öfverhöljda med yppig
vext-lighet, och gick der med sin anteckningsbok i handen, som på en föreläsning; han tyckte
i sin förtjusning, att Dea Roma sjelf föreläste för honom.
Utom honom gingo der andra fomforskare, hvar för sig, särdeles Engelsmän. Den
ende, som täflade i flit med Johan var en lång, mager, blek och rödhårig Engelsk lord.
Slutligen nickade han en gång om dagen åt Johan, men bekantskapen blef icke förtroligare.
Det var redan sent en afton; van vid nordens långa skymningar höll han ut i det
längsta. Den långa Engelska lorden var äfven qvar; han stod i djup begrundning
framför en fallen pelare, med korslagda armar; en juvelsring glänste på hans finger. Johan
gick fram till ett ställe, som genast stötte hans klassiska smak; det var ett på senare
tid upprest altare åt någon martyr. Han kastade en föraktlig blick derpå, ty sanningen
att säga, var han så inbyrd af klassisk hedendom, att han satte föga värde på
åtminstone katholska föremål. Han tänkte gå förbi detta altare, hvilket han ansåg stå i lika
rang med det ymniga ogräset deromkring, då plötsligen en svartklädd gestalt, som säkert
knäböjt på andra sidan om altaret, reste sig upp, och betraktade honom med ett par
stora, mörka ögon.
Dessa ögon hade en underbar magnetisk kraft, som på ögonblicket gjorde honom
orörlig, liksom marmorblocket vid hans sida.
Det var samma ögon, som blickat på honom förleden höst, ur vagnen som körde
.fast vid hans; det var samma varma rosenanlete, som då lyft en hvit slöja, men som
nu lyfte en svart sådan.
Hur besynnerligt, att den, som hans reskamrat med brinnande ifver sökt hela
vintern, för hvilkens skull denne nu rest till Neapel, här skulle uppenbara sig plötsligt för
honom, som icke sökt henne, som knappt tänkt på henne på flera månader, och som
föga brydde sig om henne. Men, hvilken ovanlig skönhet! Det kändes hett kring Johans
kinder; var aftonvinden så varm, eller kom värmen inifrån, eller var det en elektrisk
ström ur hennes ögon, som träffade honom?
Johan var sjelf, utan att veta det, skön i denna stund. Hans rena, ungdomliga,
nordiska anletsdrag, omgjutna af naturliga ljusa lockar, och ett mjukt, ljust silkesskägg,
som fått vexa fritt i konstnärsstaden; den äf söderas sol mera rikt än förr färgade hyn,
och den höga, hvita pannan, som blef synlig då han, utan att just veta hvad han
gjorde , tog af sig sin bredbordade Kalabresiska hatt, och bugade sig höfviskt, som en
medel-tidsriddare; blicken ur hans stora, ljusblå, Svenska ögon, hela hans min och hållning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
