Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - COLISÆUM - Colisæum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försjunken i sin stol, med Barbetta bakom sig, och riktigt "åt upp" honom med sina
stora vällustiga ögon. Det förundrade Johan i början att hvarken hon eller Barbetta
gjorde något annat än att tumma sina radband; de få gånger, som han fatt läsa för
Sophia, hade hon alltid sytt eller stickat lika flitigt som annars, men slutligen trodde
han sig förstå att signoran var alltför djupt intagen i ämnet, i hans föredrag, att hon
icke kunde sysselsätta sig med något annat. Det smickrade honom ofantligt.
Han böljade att jemföra Sophia med signoran. Ack, Sophia var nu en frånvarande,
ett blekt minne af ett blekt föremål, och signoran närvarande, blomstrande, glödande,
bländande af sydländsk skönhet. Sophia föreföll honom som en liten hvitsippa, signoran
var någonting vida mera än allt hvad rosor finnes i verlden.
En afton, sedan signoran tröttnat att sjunga, satte hon sig vid ett öppet fönster och
vinkade åt Johan att taga plats bredvid henne. Himmeln var redan het, lufiten full af
vällukter, som kommo frun den rika vexligheten kring kejsarpalatsets ruiner. Solen sken
i nedgången på triumfbågar, på brustna hvalf, på lemningar af pelare, som lågo spridda
ibland buskarna, på dammen nedanföre det lilla torget vid Colisseum och på vågen, der
några bergsboar hvilade med en åsna, och en gammal munk sakta aflägsnade sig.
Signoran tycktes se på utsigten, men Johan såg blott på henne, allt mera berusad.
Slutligen fattade han blygt hennes hand och kysste den eldigt. Hon lät det ske en
stund, men drog plötsligt tillbaka sin hand, liksom hon blifvit stucken.
”Hvad har ni eter?" frågade hon; ”en ring! hvad betyder den?”
”Det är ett arf af min mor, och tillika ett minne af en kär vän!"
”På en gång? Det var besynnerligt.”
”Ja, det var min mors ring, men min bästa vän har laggt sitt hår i kapseln.”
”Får jag se? Kan hår få rum i detta lilla klena hjerta?"
”Se här!” svarade Johan, tog af sig ringen, knäppte på den och visade den lilla
obetydliga hårsmulan. Hon tog ringen och synade den noga.
”Hvad er vän måtte vara fattig på hår!” sade signoran, och skakade föraktligt på
sina rika, ebensvarta, glänsande lockar, som af en nyck hos henne i hvardagslag fingo
ringla sig hur de ville kring hennes lilla hufvud och rosenröda kinder.
”Men så mycket rikare på hjerta!” svarade Johan.
”Det är väl en karl, kan jag förstå?”
”Nej, en qvinna, en engel!”
"Fy!” sade signoran och kastade plötsligt ut ringen på torget, der en halfnaken
pojke i ögonblicket grep den och försvann.
Johan bleknade och var nära gråtfärdig af sorg och harm. Han sprang upp i
vredesmode, och ville bort att söka rätt på pojken, för att återfå sin ring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
