Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - COLISÆUM - Colisæum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Circe, för sjutton tusan!” utfor grefven, som böljade fatta misstankar; ”Circe var ju
en sötnos, om jag minnes rätt. Vi fö väl lof att hörsamma bjudningen. Kläd dig i
rappet, jag böljar bli nyfiken."
Johan visste att det icke var värdt att sätta sig emot grefven, när han fick ett
infall , och fann nu att han måste vara uppriktig. Ett ögonblick tänkte han att det kanske
vore bäst att han lät grefven gå emellan och befria honom.
”Det är hon!” sade han högtidligt, "hon sjelf?”
”Hvilken hon, Circe?”
”Ja, den vi mötte, den du sökt Öfverallt! både Circe och Cleopatra!”
”Corpo di san Bacho! har verlden vändt sig upp och ned? Skall jag, som annars
haft en sådan framgång, jag, unga grefven, ha sökt förgäfves kring hela den förnäma
verlden, öfverträffas i sådan lycka af min guvernör, min allvarsamma Mentor? I hvilken
ruin har du mött henne?”
”1 Colisfieum!”
”Det var en kolossal lycka!”
”Jag har varit dagligen hos henne, och föreläst för henne mina antiquariska och
historiska anteckningar!”
”Ha, ha, ha! du Joseph, med ljusa lockar! hvad du har varit lycklig, utan att veta det.”
Johan suckade.
”Du suckar, stackars gosse, vi måtte väl aldrig blifva medtäfiare? Du kan väl icke
bli din Minerva otrogen, din Sophia? Hvafalls?”
”Aldrig!” svarade Johan doft.
”Skönt! då slår jag vad med dig om att jag inom fjorton dagar, hvad säger jag —
så länge behöfs det icke i Rom — skall vara din Cleopatras lycklige Antonius.
”Jag skall blifva Csesar!” tänkte Johan, ty nu slapp hans en stund kufvade svartsjuka
lös i hans bröst; men han teg.
”Se så,” sade grefven, som undertiden klädt sig med största omsorg, under det Johan
helt vårdslöst kastat på sig sin enkla, konstnärslika sommardrägt; ”se så, nu gå vi upp.
Lyckligaste dag i min lefnad! Först sedan jag eröfrat hennes hjerta, har jag full last på
min vikingadrake. Forntidens Nordiska ädlingar togo gods och guld, fi done, mon ami;
vi, som ha ett af sekler renadt blod, förslösa i stället vårt guld, men till dessa
brinnande Italienska hjertan hafva vi rättighet, enligt historisk häfd!”
De ilade uppför trapporna, grefven förut och Johan efter. Just som grefven ämnade
taga i klocksträngen hejdade han sig och hviskade till Johan:
”Men för tusan, säg mig hvad hon heter?”
”Donna Sabina Grimani”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
