Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - COLISÆUM - Colisæum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grefven ryckte på sig plötsligt när han hörde detta namn, såsom om en orm
stungit honom, derpå blef han helt lugn och nästan likgilltig. Den glade skämtaren, den
ystre sökaren efter äfventyr stannade utanför, och då dörren öppnades af tvenne betjenter
i livré, ingick grefven, med de sexton anorna, stolt och förnäm. Johan följde honom
utan att i sin ångest märka förändringen.
De inträdde i en stor sal. Fönstema voro öppna, så att dagern föll obehindrad på
familjeporträtterna; slägtleder efter hvarandra ur flera århundraden, signoren i full
rustning, i Burgundisk drägt, i peruker och blåa band, damer med styfva pipkragar, med
blottade bröst, med pudrade lockar, och med härmadt antika drägter från den sista
im-perators-tiden, nedblickade från väggarna och signoran tog sjelf emot grefven i sin
familje-sal vid hans inträde, såsom det syntes, sysselsatt med att gifva befallningar åt en
bugande, silfverhårig hofmästare.
De med gammalt bildsnideri prydda dubbeldörrarna till inre rum, som Johan icke
förut sett, stodo öppnade; derinne lyste friskare förgyllningar och grannare kristallkronor,
än på andra sidan, der hon mottagit Johan.
Grefven bugade sig på det på en gång högdragna och lediga sätt, hvarmed han
plägade hälsa jemnlika, för hvilka han var likgilltig; hon besvarade hans hälsning, såsom en
ung, fullkomligt oskyldig flicka, hvilken dock var van vid förnäma signorer.
Hon gaf honom en vink att stiga in i den inre salongen, och begge följdes åt på en
gång ditin genom den breda öppningen, med tillräckligt mellanrum mellan hvarandra.
Johan följde efter, nedslagen öfver att hon knappt tycktes märka hans närvaro, utan
hade ögon blott för grefven.
Hon gjorde den mest förtjusande åtbörd med sin lilla hvita hand åt grefven att taga
plats på en stol, bredvid den hvarpå hon satte sig sjelf, lätt och okonstlad, såg på
honom med en uppmuntrande min, och sade:
”Bästa grefve, ursäkta min stackars amma. Den beskedliga menniskan hörde att jag
var nyfiken att se vår lärda väns reskamrat, och företog sig derföre att på eget bevåg
framföra min önskan; men då misstaget nu skett, är jag förtjust deröfver.”
Grefven var nära att rubbas i sin nyss fattade föresats att vara likgilltig, ty hennes
hela hållning, blick och leende syntes motsäga allt, hvad han visste om signora
Sabina Grimani. Han lyckades att beherrska sig, men han kunde icke afhålia sig från
nöjet att en stund beundra henne.
"Jag hade’ den lyckan att vid min ankomst till Rom få se er först ibland alla, då
våra vagnar stötte ihop.”
”Mig, grefve?” svarade signoran med en barnslig min, ”var icke gatan, innan ni
mötte mig, full af Romare och Romarinnor?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
