Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - COLISÆUM - Colisæum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förträffligt, både i bok och hjertan, *ser jag! Men det är min pligt att underrätta dig
hurudan denna qvinna är. Det år en intriguante utan hjerta; hon tycker om dig för din
ungdom, din oerfarenhet, när hon fått göra med dig hvad hon vill, skall hon kasta bort
dig, som skalet af urkramad citron, och söka sig ett nytt, yngre föremål; då skall du
förgäfves tigga om en blick af henne; du har ingen framtid att vänta med henne, blott
vämjelse och sämvetsqval, när det första ruset går öfver, och sedan står du öfvergifven!”
Grefven försökte förgäfves att rubba Johans böjelse; det hjelpte icke en gång att
grefven berättade hennes kalla bedrägeri mot Giuseppe, mannens brorson.
Johan teg, och inbillade sig att grefven verkligen ville intaga hans ställe och
derföre aflägsna honom. Han önskade blott att bli af med sin besvärliga vän.
Slutligen sade grefven: ”Du är förhexad, som Ulysses’ folk; Circe håller dig qvar.
Du misstar dig på mig och på min vänskap. Jag far derföre ensam hem. Du kommer
väl efter, förr eller sednare afskedad, min stackars gosse, och ångerfull. Jag sätter upp
min bästa häst mot en kattunge, att det sker snart. Men för att icke stänga vägen för
dig till bättring, lofvar jag dig att förtiga allt, derhemma. Den ädla Sophia skall icke
få veta ett ord om dina äfventyr. Jag ger dig mitt ord derpå. Du vet att det är bättre
än skriftligt.”
Johan blef slutligen rörd af grefvens vänskapliga ifver, tackade honom hjertligt,
bekände sig vara förtrollad i Sabina, och såg in i framtiden, som i ett dunkel
purpurskimmer af idel lycksalighet.
Grefven tog vänligt afsked och reste.
Johan ilade upp till Sabina, som grät af glädje öfver att få behålla honom. Hon
hängde kring hans hals en präktig slinga af sitt glänsande svarta hår, och dervid fåstade
hon en dyrbar camée, som föreställde en snöhvit Amor på rosengrund; ett mästerverk
från det klassiska Rom, och hvars fullkomlighet ökades, då man betraktade det genom
förstoringsglas.
■ Johan var nu alldeles fången, och Sabina lyste i mera tjusande fågring än förut.
Hon hade ju föredragit honom, den fattiga lärde framför den högättade, rika grefven.
Han glömde hela sitt förflutna lif, ja, sina pergamentsgubbar, sjelfva Cicero, för Sabinas
skull. Hvad brydde han sig nu om Roms ruiner, då han egde det nya Roms skönaste
qvinna. Hon var ju också så sinnrik, så snillrik; huru fint att gifva honom ett sådant
äkta klassiskt smycke, en Amor, och att fösta den vid hans hals med sitt eget hår!
Hvilken vällust blott att känna denna slinga på bröstet, under kläderna!
Kamavalen kom snart. Signoran förklarade att hon tröttnat vid stillasittandet.
Hon ville vara med på lustbarhetema. ”Min nya kärlek,” sade hon, ”har utplånat min
gamla sorg. Jag är flicka på nytt. Jag vill roa mig. Vi skola roa oss tillsammans.”
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
