Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - COLISÆUM - Colisæum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon lät tillställa Johan en prydlig medeltids-riddaredrägt; när han visade sig deri,
med sina långa, ljusa lockar, det friska undomliga anletet med tätt åtsittande jacka och
benkläder af hvitt siden, blåa puffar och blått skärp, och en blå kortkappa af sammet
med guldfransar, brillanterad dolk i skärpet och en bredskyggig hatt, med en lång röd
hågersplym, klappade hon händerna af förtjusning, och vände honom som en docka på
alla sidor.
”Det är Tankred sjelf’ utropade hon.
Sjelfva Barbetta instämde i hennes bifall, och Johan blef rusig bara af fåfänga.
Sjelf hade hon anlagt en Grekisk furstinnas drägt; den mörkröda mössan med
perlbro-derier satt helt lätt på de fritt svallande, svarta lockarna; den urringade underrocken af
rosenrödt siden smög sig noga efiter hennes antika former; den snöhvita fustanellans
yppiga och omsorgsfullt ordnade veck, de genombrutna silkesstrumporna, som förrådde
hennes Diana-ben, och de gullbroderade skorna på de små fötterna, färgernas friskhet
och samklang, juvelernas glans, allt stegrade Johans skönhetsnjutning. Det var en
lefvande estetik, som öfverträffade Solgers och sjelfva Hegels.
Han slöt henne lifligt i sin famn, blundade i sin lycksalighet, och märkte icke att
de stodo framför en stor spegel, hvari Sabina såg honom och sig sjelf med stor beun-
dran, och inbillade sig vara Psyche i Amors armar.
Barbetta anmälde nu att vagnen väntade vid porten. Då maskerade Sabina sig, och
knöt sedan sjelf på Johan en halfinask, och sade näpet, i det hon öfverlät sig åt honom
som ett barn:
"Bär mig nu i vagnen!”
Hvilken fröjd för Johan att få bära henne på sina armar, med hennes armar om sin
hals, och höra henne hviska dessa förtrollande Italienska smekord, som äro musik i sig
sjelfva, men uttalade af hennes purpurläppar till honom ljödo de som öfverjordiska toner.
Hvilken fröjd att sedan få sitta bredvid henne i den med eldiga Mecklenburgska
fullblodshästar flygande vagnen — densamma med hvilken hans en gång stött tillsammans
*-bredvid den sköna signoran, som skyddad af sin musik och lifvad af glädje hviskade till
honom tusen infall öfver de föremål, som mötte henne i folkhvimlet. Han tyckte sig
gunga på en rosensky, med en gratie vid sin sida.
Då de kommo till Corso, befalde signoran kusken att köra långsamt. På sidorna
om gatan voro läktare fulla med åskådare; på kafeet i Ruspolis palats sutto förnäma
ut-. ländingar af alla slag med dubbelkikare; balkonema på husen voro behängda med
brokiga draperier och uppfylda af leende signorer och signorinor, i granna drägter, mest
maskerade. Alla ekipager voro i gala, lakejerna ståtligt utstyrda, och bredvid de åkande
trafvade stolta cavalieri på frustande racehästar, somliga väl maskerade, monsignori. På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
