Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - COLISÆUM - Colisæum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samma takt mot hvarandra, deras lockar blandades med hvarandra, de blonda med de
mörka, och deras läppar möttes elektriserade af vällust — då hördes plötsligt klagande,
vemodiga toner helt nära öfver deras hufvuden. Johan genomilades af en sällsam fasa,
han ryckte sig häftigt lös från signorans bröst, och stirrade upp åt den blå himmelen.
Der flög med trötta vingar, lågt, och med klagande ljud, en flock sångsvanor åt norden.
Johan hade läst att sångsvanen nu förtiden icke flyger sydligare ån till sjöarna i
Schweitz: det var således ett under, att de voro så långt i söder. Äfven de hade
förvillat sig i Italien, men återvände till norden, ångerfulla.
Var det samma svanor, som flugit öfver hans hufvud, då han gaf Sophia sitt löfte?
Hade de blifvit skickade af Gud, såsom omedvetna sändebud, att väcka honom ur dvalan?
Hur det än måtte varit, väckt blef han till besinning, ånger och afsky för sig sjelf,
sin svaghet, sin glömska och sin otacksamhet.
”Hvad kommer åt dig?” frågade signoran, orolig och nästan stött.
”Hvit som svanen!” suckade Johan.
”Hvad menar du?”
”De foro tillbaka till norden, del”
”År du förtrollad, gosse? Hvad var det för olycksfoglar, som förhexade dig?
Hvarföre svarar du icke på min fråga?”
Johan sänkte hufvudet, bjöd henne armen, och gick ur ruinen med henne, utan att
svara på hennes ord, som ömsom voro ömma- utgjutelser, ömsom bittra förebråelser.
”Förlåt mig, Sabina,” sade han, när de kommo utanför hans dörr, ”jag är sjuk i dag,
mycket sjuk; jag förmår icke följa dig upp, jag måse stanna härnere.”
”Så stannar också jag; för att se om dig, min älskling!” svarade Sabina ömt.
”Nej, nej! gör icke det, det är bara hufvudvärk, jag blir bättre, blott jag far sofva.
Jag dansade för mycket i natt.”
”Ack, du stackare!” sade Sabina nästan försmädligt; ”du skall dock fä din vilja fram,
jag skall lemna dig; men blif i morgon lika eldig som förut!”
Derpå ilade hon uppför trapporna som en ande. Johan gick in i sitt rum, och satt
fördjupad i minnen och tankar, till dess det mörknade.
Då såg han framför sig den lilla Fyrisån med alama, och Sophia, omgifven af
renhetens gloria, mild, tyst och sorgsen öfver hans otrohet. Han tyckte att han knäföll
för henne, bekände allt, bad om fölåtelse, och fick den.
Hans hjerta svälde af en omotståndlig hemlängtan, till fosterlandet, till vännerna,
till Sophia. Här i Rom var det så qväft, i norden är så frisk luft; här hade han ingen
vän, ingen, med hvilken han kunde utbyta ett hjertligt Svenskt ord; och Sabina var skön,
tjusande, men oaktadt han älskade henne fanns det ingen förtrolighet emellan dem, inga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
