Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - EN NEAPOLITANSK FISKARE - En neapolitansk fiskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De trenne fremlingarne aflägsnade sig. Ladyn föreskref nu sin lydige beundrare att
låta kläda upp ynglingen från hufvud till fot, föra honom till den förnämsta sångläraren,
och ställa till att han fick en passande bostad.
Efter några veckors förlopp satt ladyn med sin gamla lärarinna uti ett rum,
hvarifrån man gjort sig möda att utestänga solskenet och inskaffa frisk luft. Ladyn syntes
matt; blicken hade blifvit drömmande; hon rodnade någongång helt lätt, för tankar, som
hon dock aldrig uttalade. Det var icke möjligt att företaga något i detta förslappande
luftstreck, som lockar blott till njutning och hvila. Både det fina broderiet och
planch-vcrket med Neapels omgifningar lågo orörda.
"Om ändå lorden komme hit!” sade den gamla missen gäspande.
”Han är särdeles älskvärd i dag" svarade ladyn vårdslöst.
"I dag? Han har ju ej visat sig ännu! Hur kan han då kallas särdeles älskvärd i dag?"
”Jo, derföre att han icke kommit hit.”
”Milady är alltför grym och obeveklig mot den ädle lorden.”
”Är oljan grym mot vattnet, derföre att hon skiljer sig derifrån?”
”Vattnet gör oljan ingen skada; men elden förtär henne.".
”Oljan är lycklig då hon får gå upp i lågor och ljus!”
Plötsligen hördes häftiga steg, dörren rycktes upp och den vackre sångaren
inträdde helt häftigt.
Ladyns blick glänste ovanligt och en fin rodnad lyste på de förnäma kinderna.
Lyckligtvis bar han icke sin lätta lazzarondrägt, utan var klädd efter nyaste
pariser-mod; men kläderna syntes besvära honom såsom en tvångströja, den hvita vesten var
knäppt pu sned, halsduken upprifven, rocken uppviken vid händerna.
”Signora!” utbrast han med sydländsk häftighet; ”ni gör mig olycklig!”
Derpå föll han på knä för henne, fattade med sin bruna händer i hennes hvita
musslinsklädnings vida våder, och såg upp på henne med en så brinnande blick att hon
fruktade att få höra en kärleksförklaring.
Den gamla missen anade detsamma och ringde på klockan för att inkalla betjening.
I stället för den tröga betjeningen, som säkert höll siesta, inrusade en aldeles
obekant qvinna. Det var en äkta Neapolitanska, smidig och kraftfull, brun, som ett
granatäpple, med regelbundna klassiska drag, grekiskt infattade stora mörka ögon, en brinnande
blick och en beslutsam uppsyn. Hon var ganska grannt klädd i rödt och gult, med
be-fransadt förkläde. Röda koraller dinglade i öronen då hon skakade hufvudet, och på
bröstet, som häfdes af volkaniska känslor, skälfde ett blänkande kors i filigramsarbete.
”Vid madonnan!” utropade hon, som såg ynglingen för ladyns fötter, och denna
orörlig af häpnad; "jag har nu fulla bevis!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
